Stadens äldsta historia

Bildtext till featured image - valfri

En torshammare som tillhör silverskatten vid Slottsmöllan.

Man har hittat ett silverskattfynd från 900-talet i närheten av Nissan på Slottsmöllans mark. Arkeologiska undersökningar kring Övraby visar också på bebyggelse redan på vikingatiden. Ortnamn med slutändelsen -stad anses av ortnamnsforskarna vara äldre än vikingatid.

I Snorres kungasagor och i ytterligare ett par källor från 1200-talen berättas om ett sjöslag vid Nissans mynning år 1062 mellan danska kungen Sven Estridsen och Norges kung Harald Hårdråde.

Källorna som berättar om slaget är nästan 200 år yngre än när slaget skall ha skett. Det finns inga samtida källor eller arkeologiska fynd som kan bekräfta uppgifterna i kungasagorna.
Så här beskrivs slaget i Heimskringla som ingår i Eddan.

Det finns historiker som anser att krigshandlingar med vikingaskepp kan ha skett utanför Halmstad 1062 medan andra är tveksamma till detta. Vad de flesta historiker är eniga om är att händelserna som skall ha skett runt slaget är en del av sagoberättandet i Heimskringla.

Det Snorre skriver i sina sagor är färgat med norska ögon. Snorre Sturlasson bodde på Island men hade starka band till Norge. Det kan inte ha varit 500 skepp utanför hallandskusten. Danmarks kung Sven Estridsens flotta bröt troligen inte samman och han flydde antagligen inte i land i Söndrum.

Källor:
Mattias Öbrink. Vår by Broktorp
Sven A Nilsson. Halmstads historia Del 1
GHÅ 1926. Fredrik Vetterlund. Ett medeltida privatbrev från Halmstad
GHÅ 1933. Harald Nilsson. Sankta Katarina kloster
GHÅ 1961. Harry Hedin. Städerna Halmstad och Broktorp
GHÅ 1995. Lauritz Weibull. Halmstad rådhusarkiv 1307-1645

Första gången Halmstad nämns i skrift är i Kung Valdemars jordebok år 1231. Det är en förteckning som bland annat visar kungens avgifter från olika län och handelsplatser. Här står det att kungsgården Halmstad ligger i Halmstad härad.

Kung Valdemars jordebok

År 1264 skriver påven Urban IV ett brev till priorn i dominikanerkonventet i Halmstad. Därmed vet man att dominikanerna hade etablerat sig i Halmstad detta år. Dominikanerna grundade sina kloster nästan uteslutande i städer så brevet är en indikation på att Halmstad var en handelsplats och hade en stadsliknande bebyggelse 1264.

På 1200-talet fick städer sällan skriftliga privilegier, det meddelade vanligtvis muntligen av kungen vid ett personligt besök. Danmarks kung Kristoffer I (1252-1259) var vid ett flertal tillfällen i Halmstad och ägde ett flertal gårdar i halmstadtrakten. Om det vid dessa besök nämndes något om privilegier vet vi idag ingenting om. Vid denna tid ligger Halmstad uppströms Nissan i dagens Övraby.

Halmstads privilegiebrev från 1307

Halmstads första skriftliga privilegiebrev undertecknades 31 maj 1307 i Falkenberg. Borgarna i Halmstad uppsökte hertig Kristoffer i Falkenberg och han visade sin nåd genom att ge borgarna i Halmstad samma rättigheter som de danska städerna hade fått av Kristoffers bror Erik Menved, kung av Danmark. Det är detta datum Halmstad stad utgick ifrån vi 700-årsfirandet 2007.

Petrus de Dacias sigill

Den 6 december 1270 kom den lärde munken Petrus de Dacia (Petrus från Danmark) till Halmstad. Han var på väg hem till klostret i Skänninge där han var teologie lektor. Petrus hade under tre år studerat i Paris och Köln. Halmstad var vid denna tid ett av de sista danska klosterområdena innan man kom till Sverige.

I januari 1271 skrev Petrus de Dacia ett brev till Kristina av Stommeln, han hade upplevt den unga bondflickans extaser och andliga anfäktelser under sin tid i Köln. Petrus blev då djupt fäst vid Kristina, i brevet kallar han henne ”käraste syster Kristina”

Han skriver ”Vet älskade, att jag visserligen är frisk till kroppen men högeligen nedstämd till sinnet i följd av många besvärligheter jag utstått på vägen,”

Om Halmstad stad skriver han inget med dock lite om vädret, ”Du må även veta att, ehuru det icke på många år varit så kallt som i år i Dacia, jag ej har burit någon päls.”

Petrus och Kristina brevväxlade under hela sina liv och de träffades också ett par gånger under Petrus resor. Petrus avled i Visby 1289.

Detta är det äldsta bevarade privatbrevet avsänt från Halmstad och finns bevarat i Vatikanens arkiv. Vid denna tid färdades brev med de resenärer som gästade klostren och det kunde ta lång tid innan de nådde sin mottagare.

På 1320-talet flyttades staden Halmstad från det område vi idag kallar Övraby till området kring gården Broktorp.

Gården Broktorp låg vid Nissans mynning på en sandbank väster om Nissan. Vid platsen finns det spår av bebyggelse från yngre järnåldern. En gård grundades under vikingatiden (800-1100-talet) i närheten av nuvarande korsningen Storgatan-Brogatan. Arkeologiska undersökningar tyder på att det fanns tät bebyggelse med avfall liknade det i stadsbebyggelse en tid före stadsflytten.

På 1320-talet flyttades staden Halmstad från det område vi idag kallar Övraby till området kring gården Broktorp. Under några år fanns bägge städerna parallellt. Broktorp finns omnämnd som stad 1322, men när staden fick ett nytt privilegiebrev 1327 hade namnet ändrats till Halmstad. Flytten av staden var en utdragen process som tog flera år att genomföra.

Troligtvis var det kungamakten som beslöt att staden skulle flyttas, antagligen för att läget vid Nissans mynning gav bättre möjligheter för handel och sjöfart.

Bland de arkeologiska fynden från 1300-talet finns ovanligt mycket nordtysk keramik, vilket tyder på att tyska köpmän var en vanlig syn även i Halmstad. Vid denna tid var det Hansan som dominerade handeln i Östersjön och fynden tyder på att många tyska köpmän var bosatta i Halmstad.

År 1350 kom digerdöden till Norden och även Halmstad drabbades säkert av den även om det inte finns belagt i några källor och inga spår kan ses vid de utgrävningar som gjorts. Man uppskattar att 30-50% av innevånarna i Danmark och Sverige dog av digerdöden.

Engelbrekt Engelbreksson

1434 utbryter Engelbrektsupproret som en reaktion på att Erik av Pommern ökar skatterna och inför tull i Öresund. Upproret sprider sig till stora delar av landet. Flera av de kungliga borgarna där fogdarna huserar intas eller förstörs. Bönder, landsting och stormän sluter upp bakom Engelbrekt Engelbrektsson och när hans trupper kommer till Halmstad öppnar staden portarna och släpper in honom. Det sker både 1434 och under andra vågen av upproret 1436.

I diktverket Karlskrönikan beskrivs Engelbrekts intåg i Halmstad:
Byamännen fruktade för skada
då Engelbrekt kom till staden
byamännen gjorde som han bad
de öppnade portarna och lät honom rida in

Källor:
Sven A Nilsson. Halmstads historia Del 1

Kalmarunionen startade vid ett möte i Kalmar 1397 där Erik av Pommern kröntes till över Sverige, Danmark och Norge.

Det fanns ett stort missnöje med Erik av Pommern och 5 år senare valdes Kristoffer av Bayern till ny unionskung. 1450 hade Kristoffer avlidit och ett nordiskt möte hölls i Halmstad för att reda ut unionens framtid.

Erik av Pommern

Så här kan S:t Nikolai kyrka ha sett ut på 1400-talet.
Bilden skapad av Peter Lundqvist

Unionsmöten i Halmstad

Kalmarunionens tid var orolig med mycket stridigheter mellan Danmark och Sverige men Kalmarunionen bestod trots flera avbrott där länderna valde egna kungar.

Många förhandlingar under denna tid förlades till Halmstad som var en viktig mötesstad under hela Kalmarunionens tid. De första mötena hölls i dominikanerkonventet och senare också i den nybyggda Sankt Nikolai kyrka.

I februari 1520 samlades en dansk här på 1500 man, varav många var legoknektar, i Halmstad. Hären sammanstrålade med en här från Göteborg och man marscherade mot Stockholm. På Åsundens is besegrades svenskarna och Sveriges riksföreståndare Sten Sture dog av sina skador. Danskarna med Kristian II i spetsen intog därefter Stockholm. Där kröntes Kristian även till svensk kung och i samband med de efterföljande festligheterna skedde Stockholms blodbad.

Viktiga årtal för Halmstad under Kalmarunionens tid
1434 och 1436 Engelbrektsupproret – Engelbrekt i Halmstad
1435 Möte mellan kungen Erik av Pommern och svenskarna i Halmstad
1441 Möte i Halmstad mellan kung Kristoffer, Karl Knutsson Bonde och Axel Pedersen Thott
1450 Nordiskt möte i Halmstad
1468 Fredsmöte i Halmstad
1483 Förhandling om gemensamt kungaval i Halmstad.

Källor:
Sven A Nilsson. Halmstads historia Del 1
GHÅ 1997. Knut Nilsson. Halmstad under Kalmarunionen
GHÅ 1998. Peter Lundqvist. S:t Nikolai kyrka. Från unionstid till reformationen

De tre hjärtanas ursprung

1603 är det känt att Halmstad stad förde ett vapen prytt med tre hjärtan prydda med kronor.

En spridda historia om ursprunget säger att Christian IV hade ett hjärta som sin personliga symbol och att ett krönt hjärta finns på hans sigill. Christian IV skall därför ha förärat Halmstad med tre hjärtan som symbol. Denna teori är felaktig då det inte finns något känt sigill från Christian IV med ett hjärta. Det finns påvisat att Christian IV använt ett hjärta i samband med sitt valspråk men det tidigaste belägget är från 1629, dvs. 25 år efter att Halmstad fick sitt vapen.

För att hitta ursprunget till Halmstads tre hjärtan får vi gå långt tillbaka i tiden, till Valdemar Sejr som var kung i Danmark 1202-1241. Han hade en sonson, Erik Knutsson, som blev hertig över de fyra södra häraderna i Halland. En annan son till Valdemar, Nils, blev greve av Halland och hans sonson Jakob Nilsson erhöll 1283 de fyra nordliga häraderna i Halland som sitt grevskap. Alla dessa ättlingar till Valdemar bar hjärtan i sina vapen. Från 1450 är det belagt att det finns ett fält med hjärtan i den danska kungaskölden och man anser att det är hertigarnas och grevarnas av Hallands vapen som avbildats här.

Då Christian IV 1603 skulle förläna Halmstad ett vapen hade hjärtan i trehundra år funnits inom Hallands gränser som vapensymbol och hjärtan symboliserade sedan 150 år Halland i den danska kungaskölden. Det måste vara naturligt för honom att ge Hallands residensstad denna symbol.

Danmarks Riksvapen 1699

Här finns 7 hjärtan nere till höger ovanför en drake och under ett gående lejon.
På ett sigill med riksvapnet från 1450 finns 9 hjärtan på samma plats som här.

Danmarks Riksvapen 1819

Här finns hjärtan kring de gående lejonen i två av fälten.

Halmstads vapen

Halmstad fick sitt vapenfastställt av Kungl Maj:t den 8 maj 1936 med beskrivningen:
Sköld: I blått fält en bjälke av silver, belagd med tre öppna kronor av guld krönta hjärtan.
Hjälmtäcke: invändigt av silver och utvändigt blått.
Vulst: av silver och blått
Hjälmprydnad: tre sädeskärvar av guld vid sidan av varandra.

Äldre medeltida sigill

Sigill från 1300-talet

Det tidigast kända sigillet för Halmstad stad härstammar från början av 1300-talet och sigillstampen till detta sigill hittades i en mosse i Knäred 1875. Som gränsort mellan Sverige och Danmark förlades ofta möten mellan länderna i Knäred och sigillstampen kan ha förkommit i samband med ett av dessa möten. Sigillet föreställer en tornerhjälm, prydd med fyra vippor eller ax som bildar bokstaven W. Sigillet har omskriften S. Civitatis Halmstadensis. S är förkortning för Secretum eller Sigillum och betydelsen blir då Staden Halmstads sigill. Detta sigill är Föreningen Gamla Halmstads symbol och finns avbildat i rubriken till denna sida. Sigillet har använts fram till 1584.

Återskapat sigill från 1800-talet

Ytterligare sigill med samma motiv som föregående har funnits, Bexell omtalar två sigill som brukades i början på 1800-talet med samma motiv som det förut nämnda sigillet. Dessa är nu försvunna, denna bild är från en sigillstamp som tillverkades 1922.

Sigillet från 1603

Nästa kända sigill är från 1603 och visar en sköld med tre krönta hjärtan krönt med en hjälm och halmkärvar som behållits från det gamla vapnet. Den har omskriften Civitatis anno 1603 Helmstadiensis. Detta sigill erhöll staden av Christian IV och ligger till grund för Halmstads nuvarande vapen.

Sigill från 1800-talet

I början av 1800-talet präglades ett nytt sigill som innehåller samma symboler som i det från 1603, omskriften är ändrad till Sigillum Civitatis Halmstadiensis.

Källor:
Danström Ludvig, Halmstads sigill, GHÅ 1924
Dunér Uno, Halmstads vapens ursprung. GHÅ 1995
Peterson Stig-Åke, Kommunvapen i Halland, Halland 1978
Roth Nils, Halmstad, svenska stadsmonografier 1946

I boken Heimskringla som ingår i Eddan finns nedanstående text om sjöslaget mellan Danmarks konung Sven Estridsen och Norges konung Harald Hårdråde.

Snorre Sturlassons Heimskringla skrevs ned ca 1230, mer än 200 år efter att slaget vid Nissan skall ha skett. Vad hans källa var vet man inte.

Nedanstående är ett utdrag ur Emil Olsons tolkning av Heimskringla som gavs ut 1919-1926.

Så här beskriver Snorre slaget.
Den stridsdjärve fursten Harald sade
vad nu han trodde nalkas:
för honom här förvisso
allt hopp om fred var ute.
Stolt bjöd den frejdade kungen
männen att hellre falla
till sista man än vika.
Till svar de vapnen grepo.

Så säger Thjodolv:
Männens givmilde herre,
mot ulvarna huld, lät draken
lustigt gunga på vågen
främst i spetsen för hären.
Den kampglade kungen mante
till fasthet de raska männen;
furstens vänner ställde
sköld vid sköld längs borden.
Bragdernas härlige älskling
slöt vid Nissan kring draken
en ring av röda sköldar
så tätt som män i ledet.

Sten Heridsson kvad:
Kungens stallare bjöd oss,
när kampen begynte på havet,
alt icke vika i striden —
de långa lansarna skälvde.
Oförfärad befallde
han männen att lägga sin drake
fram vid kungens sida;
hans folk var ej sent att lyda. Ej ringa fara var det
för hersarnas tappre herre,
när danernas möte han bidde
med långskepp halftannat hundra.
Leires härskare plöjde
kampvred, på väg till striden,
böljan med guldprydda snäckor
dubbelt så många i antal.
Harald vid älvens mynning
spärrade vägen för fursten.
Hårdt blev striden kämpad:
om fred bad kungen icke.
Svärdgjordade kungens vänner
rodde till kamp i Halland;
varmt rann det röda blodet
ur såren ned i havet.
De tappra hövdingar bägge,
föraktande värnet av skölden,
eggade ivrigt sitt manskap —
långt var ej nu mellan skeppen.
Stenar och pilar veno
tätt, och från vassa klingor
droppade mörkrödt blodet.
Bane blev det för mången.
De tappra hövdingar bägge,
föraktande värnet av skölden,
eggade ivrigt sitt manskap —
långt var ej nu mellan skeppen.
Stenar och pilar veno
tätt, och från vassa klingor
droppade mörkrödt blodet.
Bane blev det för mången.
Sven, den oförskräckte,
gick icke utan nödtvång
från skeppet, så jag tänker —
hårdt klang svärdet mot hjälmen.
Det präktiga skepp som styrdes
av jutarnas ordkloke älsklingflöt tomt, förrn kungen flydde
ifrån den fallna hirden.
Sygnernas raske herre
ödde, så man säger,
på en dag sju gånger tio
av danernas präktiga långskepp.
Icke har Sven att löna
för seger sina jarlar,
de sex, fast mäkta tappert
i striden de sig tedde.
Arnes son, den ständigt
kampglade, som försmådde
med flykten rädda livet,
blev fången midt i hären.

Konung Svens flykt.
Håkon jarl låg kvar med sitt skepp, då konungen och de andra männen förföljde de flyende, ty han kunde icke komma fram för de fartyg som lågo i vägen. Då rodde en man i en båt fram till jarlens skepp och lade till vid lyftingen. Det var en högväxt man, klädd i en vid hatt. Han ropade upp mot skeppet: »Var är jarlen?» Denne var i »förrummet» och stillade blodflödet på en man. Han såg på mannen i hatten och sporde honom om hans namn. Han svarade: »Vandråd² är här. Tala du med mig, jarl!» Jarlen lutade sig ut över relingen mot honom. Då sade mannen i båten: »Jag vill mottaga mitt liv av dig, om du vill skänka mig det.» Jarlen reste sig upp, kallade på två av sina män, som båda voro hans förtrogna vänner, och sade till dem: »Stigen i båten och fören Vandråd i land! Följen honom till min vän, bonden Karl, och sägen Karl det till igenkänningstecken, att han skall giva Vandråd den häst som jag gav honom här om dagen och därjämte sin egen sadel och sin son till följe!» Därefter stego de i båten och grepo till årorna; Vandråd styrde.

Detta hände tidigt i gryningen. Då var också färdseln av skepp som störst; somliga rodde till land, andra ut på havet, både med små och stora fartyg. Vandråd styrde där det tycktes honom vara bäst rum emellan skeppen. Så snart norrmännens skepp kommo nära dem, sade jarlens män vem de voro, och alla läto dem då fara vart de ville. Vandråd styrde fram längs stranden och lade icke i land, förrän de kommo förbi den stora mängden av fartyg. Därefter gingo de upp till Karls gård; det började nu att ljusna. De gingo in i stugan; där var Karl, nyss klädd. Jarlens män sade honom sitt ärende. Karl svarade, att de först skulle äta, lät sätta fram bord åt dem och gav dem vatten till att tvätta sig. Hustrun kom in i stugan och sade: »Det är underligt, att vi icke få sömn eller ro i natt för rop och larm.» Karl svarade: »Vet du icke, att konungarna ha kämpat i natt ?» Hon frågade: »Vem har segrat?» Karl svarade: »Norrmännen ha segrat.» »Då har vår konung väl flytt igen?» sade hon. Karl svarade: »Icke vet man, om han har flytt eller fallit.» Hon sade: »Illa ha vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg.» Då sade Vandråd: »Konungen är icke feg, men han är icke segersäll.»

Vandråd tog sist emot handfatet; men då han fick handduken, torkade han sig midt på den. Hustrun grep fast i handduken och ryckte den ifrån honom, i det hon sade: »Föga förstår du av goda seder; det är bara torpare som väta ned hela handduken på en gång.» Vandråd svarade: »Jag kommer väl än en gång dit, där jag kan få torka mig midt på handduken.» Sedan satte Karl fram bord åt dem, och Vandråd satte sig i midten. De åto en stund, och sedan gingo de ut. Då var hästen sadlad, och Karls son var redo att följa honom; han hade en annan häst. De redo in åt skogen, men jarlens män gingo ned till sin båt och rodde ut till jarlens skepp.

Källa:
https://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/harald-hardrade/61-70.htm#70

← Stäng

Den äldsta tiden 900-1200

Staden grundas 1200-1320

Petrus de Dacia 1270

Stadens flytt på 1320-talet

Engelbrektsupproret 1434-1436

Kalmarunionen 1397-1523

Halmstads tre hjärtan och det äldsta sigillet

Utdrag från Heimskringla