Handel, sjöfart och näringsliv

Källa till denna artikel är kassaboken för 1671 som är den enda kassaboken bevarade från 1600-talet. Större delen av kassaboken består av tolagsboken och de olika avgifter som togs ut i samband med in- och utskeppning av varor.
En artikel om kassaboken finns i GHÅ 2005.
Den kompletta avskriften av kassaboken finns på Gamla Halmstads hemsida.

1671 hade Halland varit svensk i 26 år handelskontakterna med Danmark levde kvar. I övrigt var det främst hamnar i Tyskland och Holland som Halmstadborna handlar med.

Utdrag ur tolagsboken 1671

Krejare, en fartygsmodell från 1600-talet

1671 verkar det bara ha funnits en större skuta i Halmstad, Röda rosen på 28 läster. Dessutom fanns en del småskutor på 3-8 läster.

Fem skeppare från Halmstad har identifierats i tolagsboken.
På Röda rosen var Anders Olsen skeppare.

Amsterdam på 1600-talet – målning av Jacobus Storck

Några av Röda rosens resor 1671

I juni kom Röda rosen till Halmstad från Danzig med 571 tunnor råg.

I juli seglade Röda rosen till Amsterdam med beck, pottaska och järn.

I augusti kom Röda rosen till Halmstad från Amsterdam med 401 tunnor salt, ostindiska kryddor med mera.

Halmstad uppskattas ha omkring 1000 innevånare i slutet på 1600-talet.

Det innebär omkring 200 familjer i hela staden.

Det var oroliga tider så stundtals fanns även ett stort antal soldater inkvarterade i Halmstad.

Det är endast 26 år sedan Halland blev svenskt, många halmstadbor hade fortfarande danska preferenser.

De inskeppade varorna indikerar att de fanns en överklass i staden som hade råd med ”lyxkonsumtion” i form av musik, mode och god mat.

Exempel på varor som handelsmännen Albrekt Börgesen och Henrich Pedersen fick levererade på skeppet Röda rosen i augusti 1671.

Valfiskben

I Röda Rosens last fanns valfiskben.

Det vanligaste användningsområdet var som stöd i korsetter.

Benen är starka och flexibla så de användes också till paraplyer och solfjädrar.

Valfiskben

Några musikinstrument som skeppades till Halmstad1671

Fioler

Skallmejor

Barnpipor

Munharpor

Några färgämnen som skeppades till Halmstad1671

Ryssgul – en varm mörk gul nyans som var vanlig som fasadfärg på hus och inredning.

Bresilja – en mörk röd färg från barken av ett träd som växte i Brasilien.

Blyvitt – färgen var vanligt i både konst- och byggnadsmåleri.

Galläpple – färgen kan bli gråbrun eller plommonlila. Galläpple är en utväxt på blad av en sorts ek som växer i medelhavsområdet.

Kimrök – Svart färg av fint kolpulver. Användes både till konst- och byggnadsmåleri.

Frukt och matvaror som skeppades till Halmstad 1671

En del övrigt som skeppades till Halmstad 1671

Halmstads handel är på tillbakagång under 1670-talet och det ställer till problem för de styrande i Halmstad eftersom de i stor utsträckning är beroende av tolagsintäkterna. 1671 hade staden en skuld som uppgick till 1 1/2 gånger den årliga intäkten.

Vid denna tid var det inte banker och andra institutioner som lånade ut pengar utan stadens skuld var till borgmästare och rådmän som personligen lånade ut pengar eller avstod att ta ut sin lön.

När man läser vad som inskeppades till Halmstad ser det ut som att de som hade råd kunde få tillgång till ganska mycket av den tidens ”lyxvaror”, exotiska kryddor, färgämnen, importerade tyger och kläder med mera.

Källor:
GHÅ 2025: Sven Johansson. Halmstad stads kassabok för 1671
Den kompletta avskriften av kassaboken finns på Gamla Halmstads hemsida.

Staden Halmstad uppstod nära ån Nissans mynning. Det innebar möjligheter att transportera varor till och från staden med mindre fartyg. På grund av att Nissan inte var så djup fick större fartyg fick lastas och lossas på redden vid Knebildstorp utanför åmynningen. Med hjälp av statliga medel moderniserades hamnen genom utbyggnad av pirar och muddring 1837-1840.

Halmstad hamn med segelfartyg.

Den första moderna hamnkajen byggdes 1842-1847 på Nissans västra sida från Österbro och söderut.

Satsningarna innebär att det uppstod en omfattande trafik med segelfartyg och ångfartyg till främst danska, tyska och brittiska hamnar. Halmstad öppnades mot omvärlden och stadens ekonomiska utveckling tog fart.

Då Halmstads järnvägsstation placerades öster om Nissan uppstod ett behov av att flytta hamnen till samma sida för att underlätta omlastningar mellan tåg och fartyg. Hamnens historia handlade sedan om hur verksamheten gradvis expanderade allt längre ut mot Nissans mynning. Idag bedrivs hamnverksamheten nästan helt på utbyggnader i Kattegatt söder om Nissans mynning.

Under Krimkriget 1853-1856 blev Storbritannien avstängt från import av havre från Ryssland.

Det öppnade möjligheterna för en export bland annat från Sverige. I Halland hade jordbruket moderniserats och klimatet på västkusten var mycket lämpligt för att odla havre. Det innebar en omfattande export till Storbritannien.

Även om den upphörde igen hade affärsförbindelser skapats och via Halmstad exporterades sedan till exempel smör och bacon. Till Storbritannien exporterades också mycket trävaror, bland annat så kallade pitprops, gruvstolpar.

Ett resultat av den här handeln blev att många köpmän i Halmstad investerade i segelfartyg. Runt 1900 ansågs Halmstad vara den tredje största hemmahamnen för segelskutor.

Brädgårdskravallerna

Brädgårdskravallerna i Halmstads hamn 1931 var dramatiska. Tiderna var dåliga och arbetarna begärde högre lön.

Arbetsgivarna svarade med att sänka den. Resultatet blev en arbetsmarknadskonflikt och arbetsgivarna tog in strejkbrytare. Resultatet blev flera dagar av våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och polis.

Logementfartyget ”Lumpa-Lena där strejkbrytarna bodde.

Torsdagen den 23 april var situationen mycket spänd. Borgmästaren valde att läsa upprorslagen för folket. Det var en sista varning innan samhället satte in alla sina resurser inklusive militären för att skapa ordning.  Demonstranterna var fortsatte att vara aggressiva.

Då gjorde Edvin Jansson sin insats. Han var en aktad facklig ledare och politiker. I ett avgörande ögonblick hoppade han upp på en järnvägsvagn i hamnen och talade med så hög röst att demonstranterna tystnade och lyssnade. Han lyckades på så sätt skapa lugn och besinning.

Dagen efter hade myndigheterna kallat in militärer och kulsprutor och sandsäckar fanns på plats när arbetarna åter samlades i hamnen. Polisen skjuter varningsskott, men inga skott avlossas av militären. Konflikten kunde senare lösas genom medling.

Edvin Jansson

Några veckor senare inträffade en liknande situation i Ådalen i norra Sverige. Många av de strejkbrytare som var i Halmstad transporterades till Ådalen. Där slutade det med att polisen sköt mot demonstranter med fem dödsoffer som följd.

Tre rederier i Halmstad

Halländska Ångfartygs Bolaget bildades 1850 av landshövdingen P A Lewenhaupt och köpmannen J P Dillberg. 1852 inleddes trafiken med ångfartyg från Göteborg längs kusten via bland annat Halmstad och söderöver till Köpenhamn och Malmö. Ett år senare utsträcktes linjen till tyska Lübeck.

Både frakt och passagerare transporterades. 1928 flyttades rederiets kontor till Göteborg och trafiken avvecklades efter andra världskriget.

Ingenjören Carl Bissmark var direktör i Halmstads Stenhuggeriaktiebolag och startade 1896, tillsammans med skeppsmäklerifirman C. E. Golterman i Hamburg, rederiet Bissmark Linie GmbH.

Deras idé var att ta hand om och samordna stenexporten från sydvästra Sverige till Tyskland. I den andra riktningen transporterades styckegods som fördes in till Hamburg av de tyska linjerederierna.  Bissmark Linie avvecklades 1949.

Pris Bertil anländer till Halmstad 1960

Färjerederiet Lion Ferry öppnade 1960 en färjeförbindelse mellan Halmstad och Århus i Danmark. Senare öppnades också trafik på linjer till Köpenhamn, Grenå och Travemünde.

Färjeverksamheten i Halmstad lades ner 1966 men Lion Ferrys huvudkontor kontor blev kvar i Halmstad. Rederiet utvecklades till ett av Sveriges ledande färjerederier med trafik på tre svenska linjer och tre utländska. Verksamheten lades ner 1982 på grund av bristande lönsamhet.

Namnet återuppstod 1984-1988 men då som ett bolag i Stenasfären.

Källor:
Erik Rasmusson. Hallandica – berättelser om ett Kanaans land i Sverige.
GHÅ 1984: Gösta Johansson. Minnesbilder från arbetarrörelsen i Halmstad.
GHÅ 1982: Hans Malmgren. Brädgårdsoroligheterna i Halmstad 1931.
GHÅ 1982: Valfrid Göransson. Den sociala bakgrunden brädgårdskonflikten.
GHÅ 1966: Herman Kronqvist. Bissmark Linie G. M. b. H.
GHÅ 1946: Carl Hammar. Glimtar från ett gammalt ångbåtsbolag.
100 år i sjöfartens tjänst – Hallands Ångbåtsaktiebolag. 1950.
Anders Bergenek. Vårt Lion Ferry.

En viktig del i att få stadsprivilegier var just rätten att bedriva handel med pengar. Den innebar länge ett utbyte av varor mellan stadens borgare och landsbygdens bönder.

I Halmstad hölls på 1700- och 1800-talet återkommande marknader på Stora Torg.

Handeln utvecklades väldigt snabbt på 1800-talet. Stadens befolkning mer än tiodubblades. Det växte fram handel på stadens gårdar och i lokaler ut mot gatan med skyltfönster där varorna kunde exponeras.

Med tiden blev affärerna alltmer specialiserade. Det uppstod också ganska stora grossistföretag. Många av köpmännen blev rika och en ny samhällsklass började väva fram.

Handelsdag på Stora Torg på 1920-talet

Skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfrihetslagarna 1864 samt etableringen av moderna banker satte fart på handeln i enskilda affärer.

Ångaren Halland från Hallands ångbåtsbolag

Industrialiseringen liksom moderna kommunikationer som ångbåtar och järnväg innebar ett större utbud av varor. Även ökat välstånd skapade en mer omfattande handel och Halmstads innerstad blev ett sjudande handelscentrum.

Handelns former har hela tiden förändrats. 1934 fick Halmstad en saluhall vid Karl XI:s väg. 1962 öppnade det första varuhuset Tempo på Nyhem. Sedan följde flera varuhus i innerstaden.

Saluhallen

1991 fick Halmstad sitt första externa handelscentrum Eurostop, idag Hallarna, vid södra infarten. Flygstaden började byggas 2002. Dessa anläggningar har inneburit ett minskat utbud av affärer i innerstaden. Till den utvecklingen har också näthandeln bidragit.

Källa:
Bengt Gärdfors. Köpstaden vid Nissan

Några handelsprofiler från stadsmodellens tid

Fiken Johansson, laxrökerska

Eleonora Uttke, karamellkokerska

Axel Pihl, handelsman

J. B. Berggren, handelsman

Se på dina skor, andra gör det!

En söndag i mars året 1898 steg Janne Richardson ombord på tåget i Göteborg. Han Var nästan exakt 31 år gammal, och hade tillbringat många år på en gesällvandring som sträckte sig ända till Budapest.

Till Halmstad begav han sig för att besiktiga en rörelse som han hade intresse av att förvärva.

Richardsons garveri

Rörelsen var det Ljungbergska garveriet, ett mycket traditionstyngt företag. Det hade funnits på samma plats, idag Brogatan 13, åtminstone sedan början av seklet med sammanlagt fyra ägare. Men det hade aldrig varit monopol, garveriet led svårt av konkurrensen av andra. Alltså var det inte bara traditionstyngt, det var också skuldtyngt.

Men Richardson såg möjligheter, lånade privat upp pengar och tillträdde mer eller mindre omedelbart. Med det inleddes förvandlingen från ett problemföretag till en stor verksamhet som omfattade garveri, läderhandel, skoaffär, skofabrik, mekanisk verkstad och bilhandel.

Skomakare fanns det gott om – i staden fanns det 15 stycken när Richardson anlände – var antalet arbetare få och arbetet hantverksmässigt.

Här fanns Richardsons chans, med hjälp av maskiner kunde skotillverkningen rationaliseras. År 1902 påbörjade han därför fabrikation av skor, inledningsvis av filt.

Richardsons skofabrik

Men har var inte ensam. Tio år innan Richardson kom Carl Francke till Halmstad. Han var också garvare och han startade en läderhandel 1897 på Brogatan 9. Även han drev en skofabrik: 1905 tog han över en filtskofabrik som drivits under något år på söder.

Båda fabrikerna började snart tillverka skor i läder. Tillväxten var kraftig. Industrin stod som mest i blom i slutet av 1940-talet, då de båda skofabrikerna totalt hade omkring 500 anställda. Till det skall läggas arbetsstyrkan i alla de mindre fabriker som vuxit upp i Richardsons och Franckes skugga.

Men krisen var inte långt borta. Konkurrensen från Sydeuropa blev allt svårare. Richardsons fabrik stängdes 1956, även om en begränsad toffeltillverkning återupptogs åren 1960-1971. Franckes tillverkning lades ned 1969. Halmstads sista skofabrik, Landins, avvecklades 2006.

Källor:
Henry Bengtsson. Halmstads industrihisoria Del I Allmän bakgrund samt läder-, sko- och handskindustrin
Hallandsposten 1995-09-23:21, 2016-09-24:29

Öl, en av de sundaste och mest närande drycker

Ölets historia i Halmstad är lika lång som stadens, även om de äldsta fynden av ölproduktion är först från slutet av 1300-talet.

I annalerna för de kommande århundradena finns uppgifter om både import av öl från Tyskland och produktion av lokala bryggare. Men under slutet av 1700-talet registreras inga bryggare längre, de anses inte ens nödvändiga. På något sätt har stadens krogägare tillskansat sig inte bara rätten att servera öl utan också att brygga ölet.

Men nya tider kräver nya grepp. 1821 flyttar Sven Segerlund in till Halmstad och etablerar sig som bryggare utöver att han driver lantbruk.

Sju år senare flyttar en annan bondson, Bengt Pålsson Malmros, till Halmstad i avsikt att bli viktualiehandlare (ungefär specerihandlare). Det lyckas han inte med, varför han blir bryggare.

Inom några år slås Segerlunds verksamhet ut och Malmros får några år i lugn och ro.

Appeltofftska bryggeriet i Tre Hjärtan-fastigheten

Dock, 1836 sker det som kan ses som början till industrialiseringen av Halmstads bryggarverksamhet. Handlanden, egentligen mångsysslaren Anders Julius Appeltofft köpte den fastighet som idag är Tre Hjärtan och på gården inrättade han ett litet bryggeri för tillverkning av öl och svagdricka.

Det blev inledningen av en lång period av samexistens mellan de båda bryggarnas verksamheter. Appeltofft nöjde sig dock inte med det lilla, det hantverksmässiga.

Bryggeriet sattes på papper, d v s ombildades till aktiebolag 1861, inte minst för att kunna finansiera en satsning på det nya inom ölvärlden, det bayerska, underjästa ölet vid sidan av de traditionella produkterna som sötöl och svagdricka.

Vid tiden för aktiebolagsbildandet hade Malmros slutligen lagt av som bryggare, antagligen 1858.

Sannolikt hade konkurrensen blivit för svår, för redan 1846 hade ytterligare ett bryggeri, Östra Bryggeriet, sett dagens ljus.

Produktlinjen var i stort sett identisk med Appeltoffts. Och precis som Appeltoffts gick man över till aktiebolagsform, i Östras fall 1863.

Östra Bryggeriet

Med det hade konkurrenslinjerna i staden lagts fast ända till 1979. Två stora bryggerier stred om utrymmet i staden. Än var det ena bryggeriet störst, än det andra. Att det startades många andra bryggerier i Halmstad främst under slutet av 1800-talet hade ingen betydelse.

Det var mellan Östras och Appeltoffts striden stod, vilket också märks på serveringen av pilsner på Halmstads folkrestauranger: Östras var vanligare på öster och Appeltoffts på väster.

Striden var inte bara hård i Halmstad, det var den i hela riket. Bryggeribranschen genomgick en stor strukturrationalisering under 1900-talet med följd att de flesta bryggerier försvann, köptes upp eller lades ned. Östras föll i det sammanhanget 1979, då Appeltofftska köpte konkurrenten.

Appeltofftskas bryggeri, idag Krönleins

Appeltofftska drivs fortfarande inne i staden på den plats dit man flyttade 1898, fast sedan 1996 under namnet Krönleins.

Idag finns det ny lokal konkurrens. Under 2010- och 2020-talen har flera mikrobryggerier startat: Halmstad Brygghus, Strandlida Bryggeri, Timjans Brygghus, Imperiebryggeriet och Wapnö Gårdsbryggeri.

Källor:
Henry Bengtsson. Ölet i Halmstad (manuskript)
GHÅ 2003: Bengt Blom. Om bryggerier i Halmstad 1838-1899.
Peter Sandberg. Svensk bryggerihistoria. Öltillverkning under 200 år.
Mattias Öbrink (red). Halmstads äldsta historia Vår By Broktorp

…äkta blå cheviot till kostymer…

Vid Nissans strand, alldeles intill dagens Österbro, låg Halmstads industriella vagga. En obetydlig klädesfabrik togs 1823 över av färgaren Isak Reinhold Wallberg. Produktionen ökade raskt; den tiodubblades nästan på tre år. Anledningen var att Wallberg inriktat sig på textlier för för arméns behov. Trots flera nybyggnationer under 1830- och 1840-talen rymdes inte den expansiva verksamheten – med omkring 150 anställda – längre inom stadens murar.

Slottsmöllan 1856

Ny mark fanns norr om staden, mer eller mindre i anslutning till den gamla staden, Övraby. Men det var inte  banden till det forna som lockade. Här fanns mycket mark, i det närmaste outnyttjad, och inte minst, här fanns det ett vattenfall som kunde användas för kraftproduktion.

Wallbergs nya fabriksområde togs i drift 1850. Klädesfabriken var central och konkurrenskraftig: här installerades några av de första, kanske t o m de första maskinvävstolarna i Sverige. Men etableringen utanför staden gav också helt nya möjligheter. Kvarnen integrerades i företaget samtidigt som bolaget påbörjade tegeltillverkning och lantbruk.

En fortsatt expansion krävde mera kapital, varför företaget ombildades till aktiebolag 1857.

Hattfabriken vid Nissan

1887 gav man sig på en ny nisch. Hattar skulle tillverkas, såväl i Halmstad som i den nya fabriken i Oskarström. Men för en gångs skull blev satsningen inte framgångsrik, varför verksamheten redan 1900 överläts till ett nytt företag. Det blev dock inte långvarigt, det likviderades 1905.

Lyckosammare blev satsningarna på tillverkning av trikå (1888) och industrifilt (1894).

Därmed hade företaget formerat sig kring fyra huvudprodukter – kläde, trikå, maskinfilt och tegel – medan lantbruk och kvarn fick allt mindre betydelse.

Wallbergs stod länge starkt. Så sent som 1951 hade man över 800 anställda, men nu började snåla vindar att blåsa. Den internationella konkurrensen blev allt svårare och företaget monterades ner successivt. Klädestillverkningen, företagets signaturprodukt, avvecklades 1968. Trikåtillverkningen gick samma väg 1968. Produktionen av såväl tegel som maskinfilt var mera motståndskraftig. Båda kunde säljas: tegelfabriken såldes 1987 men lades sedan ned redan 1994 medan maskinfiltstillverkningen såldes till den lokala konkurrenten Nordiska Filt/Albany 1988.

Det gamla industrikomplexet lever vidare fast i annan form. Området ägs idag av Slottsmöllans Fastigheter, en direkt avläggare till Wallbergs, med ändamål att äga, utveckla och förvalta Slottsmöllans Företagscentrum.

Källor:
Bengt Gärdfors. Historien om Wallbergs industrier och Slottsmöllan. Halmstads Industrihistoria V
Hallandsposten 1994-06-10:sid 1, 28
www.slottsmöllan.se