Välfärdssamhället

Redan i medeltida privilegiebrev ingick det i  Halmstads uppgifter att på olika sätt förebygga, upptäcka och bekämpa eldsvåda. 1680 anställdes för första gången speciella nattväktare som patrullerade staden och kunde ingripa mot invånare som var oförsiktiga med elden eller larma om brand redan hade utbrutit. Staden köpte också in redskap för brandbekämpning som placerades på lämpliga ställen. Åtgärderna finansierades genom en årlig avgift som husägare betalade.

Slottsmöllans brandkår

Under 1800-talat organiserades brandförsvaret ytterligare genom bättre utrustning och för brandsläckning speciellt tränade invånare. 1839 inrättade fabrikören I. W. Wallberg en frivillig ”brandkår”. Från 1865 fanns en kommunal brandstyrelse.

1903 fick Halmstad en professionell brandkår där brandsoldaterna låg i ”kaserner” i anslutning till en ny brandstation vid Lilla torg. Utryckning skedde med häst och vagn. 1922 fick brandkåren fyra bilar som hade köpts i Tyskland.

Brandstationen vid Lilla Torg

Den fortsatta utvecklingen handlade sedan om en modernisering av alarmering, stegar, pumpar och annan teknisk utrustning. Från 1965 tog landstinget över ansvaret för ambulansverksamheten. Uppdraget utökades till att omfatta rökdykning och livräddning i vatten. 1977 flyttade brandkåren från Lilla torg till nya lokaler på Kristinehed.

Källor:
GHÅ 1929: Axel Westman. Brandväsendet. Edsvådor.
GHÅ 2003: Hans Helander. Halmstad brandförsvar 100 år.
Halmstads brandförsvar. Återsken – ett sekel i elden

Under lång tid lyste utbildad medicinsk personal med sin frånvaro i en stad som Halmstad Apotekare etablerade sig i staden 1674. Den första provinsialläkaren anställdes 1752. Barnmorskor fanns i staden från början av 1820-talet. 1870 öppnades den första privata läkarpraktiken och vid samma tid etablerade sig också en privat tandläkare i staden.

1869 öppnade man ett lasarett i en ny byggnad mellan Södra vägen och Dragvägen

Ett länshospital skapades vid mitten av 1770-talet vid Stora torg. År 1835 flyttade verksamheten till förvaltarbostället vid det tidigare Kronobränneriet på Söder. Hallands läns landsting startade sin verksamhet 1863 och 1869 öppnade man ett lasarett i en ny byggnad mellan Södra vägen och Dragvägen.

År 1915 öppnades Halmstads nya lasarett vid Galgberget. Det har byggts ut och byggts om vid flera tillfällen och fungerar idag som Region Hallands länssjukhus. Ett särskilt epidemisjukhus öppnade 1882 ett par hundra meter öster om lasarettet.

Halmstads nya lasarett vid Galgberget.

Under lång tid handlade sjukvårdens uppgift att förebygga spridningen av smittsamma sjukdomar samt lindra lidandet hos de patienter som hade drabbats av dem. Enklare kirurgi kunde också förekomma. En viktig uppgift var också förlossningsvården som många gånger kunde rädda både barnens och mödrarnas liv. Egentligen var det först under 1900-talet som sjukvården fick mediciner och utrustning för att bedriva mer kvalificerad sjukvård.

Källor:
GHÅ 1940: Axel Westman. Helso- och sjukvård i Halmstad.
Svenska stadsmonografier – Halmstad. Henrik Laurell. Hälso- och sjukvård

Efter att klostren i Halmstad hade avvecklats på 1530-talet uppmanade den danske kungen Halmstads borgmästare att använda någon av de utrymda klosterbyggnaderna som hospital för fattiga människor.

När Halmstad blev svenskt vilade ansvaret för fattigvården entydigt på stadens invånare. Många fattiga hänvisades samtidigt till tiggeri som organiserades med godkända tiggardagar och listor över av staden ”godkända” tiggare”.  Dessutom har det genom århundranden har det sedan funnits flera fattighus i staden.

Fattighuset vid Lilla Torg

Efter nya fattigvårdsförordningar 1847 och 1852 inrättades särskilda fattigvårdsstyrelser i städer och socknar. Samtidigt blev inställningen till behövande människor något mer generös. År 1859 öppnades i Halmstad ett nytt, större fattighus i hörnet mellan Bankgatan och Köpmansgatan.

Trots att det byggdes ut bedömdes det efter några decennier både otidsenligt och otillräckligt. Därför byggdes 1901 ”Halmstads försörjningshem”, senare kallat S:t Olofshemmet, och förlades till stadens östra delar

Sankt Olofhemmet, nu en del av Sturegymnasiet

Fattigvården i Halmstad bestod av mer än institutionerna. Organisering av kontant stöd, fosterhemsplaceringar och utackordering av barn ingick också. Även en begränsad förmedling av bostäder förekom på 1900-talet. 1918 fick Sverige en ny fattigvårdslag som kom att gälla till 1955. Den nya lagen innebar en humanisering och modernisering av fattigvården och blev en port in mot dagens utvecklade sociala stöd till gamla, sjuka och personer med funktionsvariationer.

Källor:
GHÅ 1930: Axel Westman. Fattigvård under äldre tid.
GHÅ 2014: Kerstin Wedin. ”Vem tar ansvar för de oskyldiga barnens framtid?”