Kultur och nöjesliv

På 1600-talet var det många soldater inkvarterade hos borgarna i Halmstad och många av dessa borgare bedrev också krogverksamhet. Ölet flödade och det blev mycket bråk som man kan läsa om i den tidens rättegångsprotokoll.

De äldsta krogen i Halmstad vi känner till namnet är Lilla Helvetet som låg på Kyrkogatan längst ned mot Nissan. Byggnaden med krogen revs 1908 och man tror att det i det huset bedrivits krogverksamhet sedan 1620-talet. I slutet av 1800-talet drevs krogen av Moster Ulla, hon drev krogen med fast hand och kroggästerna hade stor respekt för henne. Hennes namn var Ulla Hjelmström och verksamheten var mycket lönsam enligt vad man kan se i skattelängderna.

Lilla Helvetet blev också Halmstads först drive in bar eftersom det fanns en kustvakt som varje dag red förbi krogen och blev serverad ett glas madeira genom fönstret sittande på sin häst.

Blyertsteckning av korsningen Hamngatan och Kyrkogatan. Till vänster ser man Lilla Helvetet. Foto från Bildstationen.

Före 1874 krävdes inget tillstånd för att bedriva ölutskänkning och antalet ölstugor var stort i årsboken 1958 räknas 30 krogar som fanns i slutet av 1800-talet upp med namn och en kortare beskrivning. De flesta ölstugorna bestod av en bardisk med en korkuppdragningsapparat och gästerna satt vid långbord av grova omålade plankor med långbänkar till.

I Halmstad kom det 1922 krav på att mat skulle serveras för att beställa öl och sprit. Det fanns också begränsningar på 15 cl sprit per person. Därefter minskade antalet ölstugor snabbt.

1926 beslöt stadsfullmäktige att bilda Halmstads Folkrestauranger AB, som fick ensamrätt att driva enkla restauranger, då blev maten huvudsaken och ölet en bisak.

Alla de nedan nämnda lokalerna, där öl och brännvin serverades, voro mycket anspråkslöst möblerade. I många fall hade man långbord, bestående av grova omålade bräder. Detta gällde särskilt ölkrogarna. Taburetter och långbänkar voro av lika enkelt utförande som borden. Men det var säkerligen nödvändigt, då möblerna mången gång fingo utstå sina påfrestningar. Utskänkningen av öl skedde vanligen från en disk, där den obligatoriska korkuppdragningsapparaten var placerad. På en hylla bakom disken stod de tjocka dricksglasen.

I korsningen Kyrkogatan, Hamngatan låg krogen Lilla Helvetet. Foto från Bilstationen.

När rättigheten att servera enbart brännvin och öl – alltså utan samband med lagad mat – upphörde, fingo stadens bryggerier till en början själva inrätta utskänkningslokaler.

Även dessa av bryggerierna upprättade lokaler ha försvunnit. I deras ställe kom Aktiebolaget Halmstads Folkrestauranger, som fick ensamrätt till drivande av ölkrogar, vilka emellertid nutilldags mer eller mindre förvandlats till trivsamma, enkla restauranter, där maten är huvudsaken och ölet en bisak.

En anonym medlem i Gamla Halmstad som vuxit upp utanför staden och på 1890-talet samt åren närmast efter sekelskiftet ofta hade sina vägar till Halmstad, har för föreningens räkning upprättat följande förteckning över dåtida enklare utskänkningslokaler.

• Hotell Svea hade sin krog i fastighetens nordöstra del med ingång från Hamngatan. Dörren tjänstgjorde delvis som fönster, själva lokalen bestod av ett långt smalt rum med bord placerade utmed långväggarna. Lokalen flyttades senare till Rådhusgatan och var då inrymd i det utrymme som i dag utgör kapprum till festvåningen. I den lokal, varest nu Slottsbrobaren är inrymd, låg hotellets biljard, vilken var av högre klass än krogen och livligt frekventerades i synnerhet om kvällarna, där kunder av vida bättre kvalitet än krogens i biljarden idkade sitt favoritnöje.

• LilIa Helvetet låg i samma kvarter, i hörnet av Kyrkogatan och Hamngatan med ingång från förstnämnda gata. Här bestod lokalen av två rum. Strax innanför dörren satt ”skänkan” vid en enkel disk och tillhandahöll suparna. Runt väggarna och f. ö. där plats fanns, funnos bord och stolar för dem som sittande ville inmundiga sina gökar.

• Bierhallen vid Stora torg låg i Appeltofftska huset, där Konditori Tre Hjärtan nu har sina lokaler. Yttertrappan såg ut ungefär som den gör än i dag. På krönet kom man in i en lång korridor, och strax till höger i denna var en dörr till serveringslokalen. Mitt i denna stod en biljard, och runt väggarna bord. I ena hörnet stod en speldosa, hög som en Dalaklocka. Om man lade ned 5 öre, fick man höra en melodi spelas. Före och efter högmässan var det ganska brukligt, att kyrkobesökare styrkte sig med ett glas öl.

• Lindgrens konditori låg i det hörnhus vid Stora torg, där nu Konsum har en snabbköpsbutik. Det låg i andra våningen med ingång från torget medelst en lång trappa. Egentligen var det ett konditori, men öl hade även god åtgång.

• Baertlings källare, som låg tvärs över gatan i nuvarande Epahuset, och där Aktiebolaget Siverts Fiskhall nu har sin butikslokal, var en mycket frekventerad ”gökakrog”. Ingången var från Köpmansgatan. Lokalen var ganska mörk, då den låg i en källare och fönstren voro små. Man kunde här bl. a. köpa ”nubbar” i små droppflaskor. I samma fastighet hade Baertling även sin s. k. biljard, vilken var av någon bättre klass än krogen, och senare inrättade han även en s. k. bodega.

• Stortorgets ölschapp låg i den tredje hörnan vid samma gatukorsning i den fastighet, där nu firma Malmström & Co har sin affär. Även denna utskänkningslokal låg i en källare. Till bottenvåningen ledde en rätt hög trappa, vilket var vanligt på den tiden i Halmstad, och mitt i denna trappa var nedgången till ölschappet. Dess fönster voro små och fyrkantiga samt försedda med korslagda järngaller, i krysset försedda med en ring. Golvet var av kullersten.

• Klammerdammsgatan hade även sin ölförsäljning. I den lokal som nu disponeras av Kaffemagasinet Rekord, fanns öl till avhämtning. Det förtärdes ofta även på stället eller i någon närbelägen portgång.

• Storgatan 14. Stora torg hade ytterligare ett ölschapp. I källaren till fastigheten Storgatan 14, där nu finnes en cykelverkstad, som bedrives av en son till den på sin tid så kände J. S. Hejdeman låg en serveringslokal. Lokalen ser alltjämt ut på samma sätt som när däri drevs krogrörelse.

• ”Morsa –––”  (den senare delen av namnet lämpar sig icke för tryck låg i Hotell Mårtensons fastighet vid Hamngatan och döptes senare om till Valhalla. Denna gökakrog var antagligen den mest frekventerade i hela staden. Där kunde den hungrige också få en gaffelbit, vanligen bestående av några potatis och en köttbit. Till vanligheten hörde, att en och annan gäst efter en stunds vistande på krogen började känna sig stark och ville pröva sina krafter på ena eller andra sättet. Men det var inte lönt att ställa till ohägn, ty den kvinna, som stod för ruljangsen, var ett särdeles rnanhaftigt fruntimmer. Hon behövde bara glänta litet på dörren, så förstod vederbörande, vad klockan var slagen. Om någon inte ville förstå den fina vinken, blev det utkastning direkt.

• Postiljon Gillbergs restaurant låg vid Köpmansgatan, ungefär där varest Halmstads Musikhandel nu har sina lokaler. Där kunde man få inte bara öl utan även en bit mat därtill. Stället hade gott namn om sig, och där gick på något sätt lugnare och stillsammare till än på stadens övriga liknande etablissement.

• Kafé Väster låg vid Brogatan, i den lokal som nu disponeras av firma Hattendorff och i källaren drev öltappare Lindström sin verksamhet.

• Norra vägen 11 var adressen till källaremästare Bengtssons restaurant, där man hade både 1:a och 3:dje klass avdelning.

• Fredriksberg hette ett nattkafé vid Nordbanegatan 11, där det fanns biljard och ölservering.

• Byaledet var mest känt för Bier-Pillas krog.

• Nedre Tivoli eller nuvarande Nykterhetskaféet var på den tiden ett ställe, där alla sorters alkoholhaltiga drycker serverades. Det kunde ibland ha sina risker att gå förbi en sommarkväll, då det kunde hända, att en flaska plötsligen kunde komma utdansande.

• Rotundan i Norre Katts park eller Tivoli, som man då sade, hade även rättighet att servera öl och vin.

• Skandinavien hette ett av sjöfolk mycket gouterat ställe vid Bredgatan.

• Hotell Metropol hade ölservering i källaren och i första våningen biljard, även den med ölservering.

• ”Mitten” var smeknamnet på ett utskänkningsställe i fastigheten Viktoriagatan 3, där man kunde få supar och öl samt i andra våningen vin.

• Holstens ölservering låg vid samma gata i fastigheten nr 10. I källaren enbart ölservering men en trappa upp (av högre klass) servering av öl eller kaffe.

• ”Gromme Svens” ( grom : grym) ölavhämtningsställe som låg i hörnet av Bredgatan och Kungsgatan. Där fick förtäring icke äga rum i avhämtningslokalen, men en korkskruv hängde i en tåt i taket, och kända kunder ägde använda densamma att öppna flaskan, vilken sålunda kunde halsas på stället.

• Tullgatans ölschapp låg i Lindbloms fastighet, vilken under de sista åren ett par gånger beskrivits i GHÅ.

• Hese Nisse hade ölschapp till en början i förening med biljard i Bissmarkska huset men rörelsen flyttades sedermera till Hamngatan 41.

• Automaten låg vid Storgatan i den lokal, som nu inrymmer Skandinaviska Banken. Där fick man både öl och mat. I en springa lade man ned sin slant och höll glaset under en kran, så fick man sitt betalda kvantum.

• Laholmsvägen 31 invid Bolmenbanan inrymde lokal för öl till avhämtning.

• Öster 37 inrymde lokal för öl till avhämtning.

• Järnvägshotellet hade i sin kãllare en lokal för samma ändamåI.

• Järnvägsrestaurangen höll sin ölservering öppen till nattågens ankomst, stängde därefter några timmar för att öppna redan kl. 5 på morgonen.

• Lagerbielkes avhämtningsställe var beläget i fastigheten Karlsrovägen 9 och gynnades mycket av i synnerhet de lantbor som skulle bege sig hem från staden i riktning emot Heagård. Fru Lagerbielke brukade vanligen få leverera ett eller annat dussin öl till hemvändande odalmän.

• Öltappare Börjessons lokal var belägen vid Södra vägen strax väster om den fastighet, där nu Bröderna Jönssons Aktiebolag har sitt magasin. Här och i närheten kunde man ofta få se köparna halsa sina flaskor utomhus.

• ”Kaggens” avhämtningsställe låg i fastigheten Södra vägen 10. Egentligen fick man endast hämta öl, icke förtära drycken på stället. Men var man väl känd, kunde man få slå sig ned hos gumman Kagg i köket och vid en liten pratstund tära sin bärsa.

• Sista styvern, som också låg vid Södra vägen, var kanske ett av Halmstads mest kända avhämtningsställen. Det låg ju i omedelbar närhet till Dragvägen, den fordom så omtyckta promenaden utmed Nissan. Många sjöfarande gjorde en sista anhalt på Sista styvern, innan de gingo ombord. Om söndagarna höll Frälsningsarmén ofta möten vid denna lokal eller i Strandskogen, och därvid styrkte sig ofta åhörarna med en flaska öl.

År 1856 köpte konsul Wilhelm August Wred fastigheten på Storgatan 40. Säljare var källarmästare Anders Sjögren som nu flyttade all sin verksamhet till Norre Katt och Tivoli som han redan ägde.

Bakom Huset mot Storgatan löpte två korsvirkeslängor. Den ena utmed Bankgatan ned mot Hamngatan och den andra parallellt på gården innanför. Båda längorna var ursprungligen byggda som magasinsbyggnader, troligen i slutet av 1700-Talet.

Det var i parallellängan på innergården som Wilhelm August Wred öppnade sin Salong i syfte att erbjuda scenkonst av alla slag samt arrangera socitetsfester och baler.

Annons i Hallandsposten 1858-11-25

På innergården till Storgatan 40 låg Wreds salong

På bilden ser man innergården bakom Skånska Hembageriet sedd från Hamngatan. Längan till höger är fortfarande bageriets lokal men något kortare än den var från början. Samma gäller för parallellängan. Då Wreds Salong var inrymd där hade den en betydligt längre sträckning mot Hamngatan.

Det var här Kristina Nilsson gjorde sin offentliga debut 1858. Wred och hans sterbhus innehade fastigheten i närmare 50 år och den 21 augusti 1905 överlät han den till sitt mångåriga biträde Sven Johan Ingemansson.

I början av 1900-talet fanns det en längre tid en stumfilmsbiograf, kallad Stora Biografteatern, på ovanvåningen. Därefter blev det danssalongen Gyllene Salen, kafé, biljard och pensionat, och ända fram till en bit in på 2000-talet huserade här det kommunala Stadsgalleriet.

Det går fortfarande att uppleva insidan av korsvirkeslängan som löper utmed Bankgatan. Här driver Skånska Hembageriet konditoriverksamhet.

Källor:
FGH 1925: Anonym författare. Några hågkomster och minnen från 1850- och 1860talens Halmstad.
FGH 1926: Knut Beckeman. Några Halmstadminnen från mitten av 1850-talet och ett tiotal år framåt.
FGH 1927: Axel Westman. Något om nöjeslifvet i Halmstad under 1800-talet .
FGH 1934: G. B. Till några av våra bilder.
FGH 1941: Anonym författare. Något om Halmstad för 75 år sedan.
FGH 1969: Sven Tengnäs. Familj Föreningen.
FGH 1983: Eric Hägge. Stadens flagga och flaggorna i staden.
FGH 1952: Ragnar Lyttkens. Några glimtar från det kommunala livet i Halmstad för 100 år sedan.
Gamla halmstads hemsida: Gator i Halmstad, Storgatan – den förnämsta

På hörnet Brogatan-Köpmansgatan, där idag (2025) varuhuset Åhléns ligger, uppfördes på 1870-talet en stor fastighet. Byggherre var Georg Fredrik Teodor Baertling (1832-1879), som invandrat från Tyskland på 1850-talet. Då han kom till Halmstad var han fältskär och barberare, men bytte snart bana och blev efter det en framgångsrik krögare. Han var gift med Hilda Albrecht, härstammande från den franska släkten Le Veau som enligt familjetraditionen kom till Sverige i samband med Karl Johan Bernadottes trontillträde.

Baerlinska gården på hörnet Brogatan-Köpmansgatan.

Georg Baertling

Georg Baertling d.ä. var en driftig affärsman och den imponerande fastigheten vid Stora Torg som han byggt och ägde härbärgerade så skilda verksamheter som Halmstads flickskola, Hotell Central (som ibland kallades Continental) innehållande tre restauranger; Bodegan, Biljarden och den s.k. Gökakrogen. Biljarden stängdes 1911 och i Gökakrogen flyttade Halmstads Biograph-Teater in redan 1905. En stor del av fastigheten revs 1932 då det nya EPA-huset uppfördes på samma plats.

Georg Baertling d.ä. fick fem barn. Två söner stannade kvar i Halmstad för att hjälpa till i familjeföretaget. En av dessa, August Baertling, blev pappa till den sedermera världsberömde konstnären Olle Baertling. Flera av hans tavlor finns att se på Hallands Konstmuseum i Halmstad.

Källor:
GHÅ 1965: Gustaf Wienecke. Huset i centrum
GHÅ 1970: Erik Hägge. Slutet på Halmstads ”Törnrosasömn”
GHÅ 1970: Sten Laufke. Ett immigrantöde från slutet av 1800-talet.
GHÅ 1970: Ludvig Kollberg. 1800-talets Halmstad i modell.
GHÅ 2006: K B Bjering. Gatuhörn som försvunnit.
GHÅ 2008: Anders Bergenek. Sveriges äldsta cykelaffär.
Teddy Brunius: Olle Baertling, Mannen-Verket, Sveriges Allmänna Konstförening 1972

Teckning av Florius Toll

År 1820 gifte sig överstelöjtnant Florus Toll med Anna Christina Johanna Westberg och köpte i samband med giftermålet den fastighet på Storgatan 6 som hans nyblivna hustru vuxit upp i. Paret Toll var båda stora bokvänner och uppehöll de traditioner som Anette fått med sig från sin uppväxt. Den boksamling de övertagit från Anettes föräldrar utökades ständigt med nya böcker i de mest skilda ämnen och böckerna lånades också ut till vänner och bekanta i staden.

1855 donerade paret Toll sin boksamling till Halmstads Lägre Lärdomsskola. Lärdomsskolan fick i och med detta tillgång till ca 1.600 böcker och i det utförliga donationsbrevet angavs också att böckerna skulle vara tillgängliga för utlåning. Därmed kan man säga att grunden var lagd för ett stadsbibliotek i Halmstad.

Det skulle dock dröja ända fram till 1922 innan staden fick sitt första ”riktiga” stadsbibliotek. Året efter kom också den Tollska boksamlingen på plats, och när det sedan  var dags för invigningen 1954 av nästa stadsbibliotek på Fredsgatan fick samlingen ett eget rum på andra våningen. Sedan 2006 är det möjligt för allmänheten att se den Tollska samlingen  i det moderna stadsbiblioteket på Axel Olsons Gata 1.

Halmstads Stadsbibliotek

Källor:
GHÅ 1924: J. H. Pettersson. En donator från förra århundradet.
GHÅ 1980: Ingegärd Larsen. Om Tollska Boksamlingen och Människorna bakom den.

Vintrarna på 1890-talet var i allmänhet mycket kallare och mer snörika än vi är vana vid idag. Trots det var skidåkning, ishockey och bandy mer eller mindre okända begrepp. Det populäraste vinternöjet var kälkåkning i Slottsparken och på de gamla befästnings vallarna, där Karl XI:s väg nu går fram.

På privat initiativ såg man också till att det fanns åkbara skridskobanor mellan broarna på Nissans is. Här flanerades och promenadåktes med liv och lust.

Teckning av Gustav Åhlund

Teckning av Gustav Åhlund

En person som tilldrog sig stor uppmärksamhet var konståkaren med efternamnet Persson, som allmänt titulerades ”Skridskokungen”. ”Iklädd jackett, randiga byxor, vit stärkkrage, pincené på näsan och cigarr i mun piruetterade han med ytter- och innerskär både fram- och baklänges, treor och annat i den högre skolan.”

Källor:
GHÅ 1949: Gustav Åhlund. Dagligt liv i Halmstad på 1890-talet och ett stycke in på nya seklet.

Folkparken i Halmstad började sin verksamhet 1927, då Föreningen Folkets Park förvärvade Sommarlust på Furet.
Den 1 april 1931 anställdes Bror Walentin Karlsson från Harplinge som folkparksföreståndare och därmed inleddes en nära 30-årig glansperiod.

Fotograf Otto Nilsson. Foto från Bilstationen.

På initiativ av bland andra Bror Karlsson byggdes en jättelik nöjessalong i tre våningar med ett vidsträckt dansgolv, en stor teater- och konsertscen för både inom- och utomhusbruk, samt rymliga läktare med café- och restaurangverksamhet.

På valborgsmässoafton 1936 invigdes det nya danspalatset. Det beskrevs då som ett av de största i Skandinavien och som ett helt nytt inslag i de svenska folkparkerna.

Foto från Bilstationen.

Foto från Bilstationen.

En folkparkskväll brukade börja med en konsert eller en teaterföreställning. Därefter röjdes åskådarbänkarna undan i salongen och dansen tog vid, till musik från tidens typiska storband.

Efter Bror Karlssons pensionering 1960 antog Folkparken en mer renodlad ungdomsprägel och gästades bland annat av ett flertal svenska och engelska band ur 1960-talets popvåg. 1969 byggdes en ny nöjeslokal, Galejan.

Den utökades till en större dans-, restaurang- och konferensanläggning 1979. I samband med det byggdes det stora nöjespalatset från 1936 om och blev under många år ett tillhåll för Halmstads fria teatergrupper.

En stjärna föds

Den 14 februari 1858 framträdde en ung sångerska vid namn Kristina Nilsson i Wreds Salong i Halmstad. Fastigheten hade adress Storgatan 40 och salongen var inrymd i gårdshuset på baksidan, bakom nuvarande Skånska Hembageriet.  Här kunde man uppleva konserter och scenkonst av olika slag. 

Kristina Nilsson var endast 14 år gammal vid framträdandet och konserten arrangerades av hennes lärare, sångpedagogen Adelaïde Valerius, senare gift Leuhusen, för att finansiera Kristinas fortsatta studier.

Konserten blev en stor framgång, och det blev också Kristina Nilssons karriär. Efter några års studier i Paris debuterade hon 1864 på Theatre Lyrique som Violetta i Verdis La Traviata och därefter erövrade hon hela världen.

Förutom att framträda på alla moderna operascener och uppträda för kungar, furstar och drottningar, som drottning Viktoria i England, kejsar Franz Josef i Wien och Napoleon III i Paris, fick hon uppdraget att inviga Metropolitan Opera House i New York 22 oktober 1883. Vid invigningen sjöng hon sin paradroll Marguerite i operan Faust av Charles Gounod.

Kristina Nilsson pensionerade sig vid 45 års ålder efter en konsert i Royal Albert Hall i London. Sitt allra sista framträdande gjorde hon 1893 i samband med en välgörenhetskonsert, och från 1897 var hon åter tidvis bosatt i Småland där hon var född och uppvuxen. Hon avled på Stadshotellet i Växjö 1921.

Källor:
GHÅ 1955: Oscar Lundgren. Anno 1858 Axplock ur en tidningsårgång.
GHÅ 1987: Joel Almryd. Några minnen från Sperlingsholms kvarn.
Wikipedia: Kristina Nilsson

Första gången Furet förekom i hävderna som förlustelseplats var på 1860-talet. Då kan man läsa om hur ungdomen från staden drog ut med fiolspelare till skogsbackarna vid Nissaåns östra sida för att dansa i sommarkvällarna, och 1865 byggdes den första dansbanan och en karusell i Frennarp.

I juni samma år prövade halmstadborna också första gången att underhålla sig på Laxön i Nissaströmmen. Företagsamma människor anordnade färjeturer dit från västra sidan, man roade sig med dans på den lummiga ön samt åkte karusell och slänggunga samt intog förfriskningar. Därmed hade Halmstad fått två nöjesställen, som för lång tid skulle konkurrera om publikgunsten. På 1890-talet arrenderades Laxön av Appeltofftska Bryggeriet, och sammalunda gjorde Östra Bryggeriet med Furet. Därigenom fick de ölmonopol var och en på sin plats.

Vid slutet av 1800-talet var Furets dansbana och byggnader förfallna. Platsen var ett tillhåll för bråkstakar och fridstörare, och slagsmål hörde till vanligheten. Slogs man inte om flickor, så rök man ihop av fiendskap mellan stadsdelarna, tex norrbor mot västerbor. De s k ligapojkarna trakasserade fredligt folk, och besökare kunde inte vara säkra på att komma helskinnade hem. Ordningsvakterna stod handfallna, och halmstadpolisens makt nådde inte ut till Furet, som låg i Snöstorps kommun.

Foto från Bildstationen

Östra Bryggeriet lät sin bryggmästare Max Fredrik Haberman ta hand om Furet, och denne lät rusta upp anordningarna. År 1893 hyrde bryggeriet ut nöjesplatsen till en man vid namn Birger Olsson, f. d. kusk vid Slottsmöllan och senare under många år nöjesarrangör på Laxön.

Den legendariske källarmästaren Georg Baertling blev nästa arrendator av Furet och lät bygga en servering, som blev ett populärt utflyktsmål för halmstadfamiljer. Efter Baertling som innehavare av Furet kom en man vid namn Adolf Gottfrid Meyer, tysk musiker som inflyttat från Malmö.

Christian August Freckman, född i Danmark 1848 flyttade 1897 till Halmstad med sin familj. I Köpenhamn hade Christian August Freckman med familjen drivit pensionat och han lockades nu av att rusta upp nöjesplatsen på Furet. År 1900 övertog han arrendet och startade en omfattande renovering av byggnader och omgivning. Det målades och fejades, vegetationen röjdes upp, gångar anlades, kägelbanan fick nya klot och bräder, och en ny ståtlig dansbana byggdes. Nere vid Nissan ordnades tilläggsplats för en roddbåt, som för 2 öre förde besökare över från västra sidan.

Foto från Bildstationen

Den 1 maj 1900 stod nöjesplatsen färdig för invigning, och Furet hade då begåvats med det nya namnet Sommarlust, som hämtats från Freckmans gamla hemland.

När publiken anlände, blåste Gjuterisextetten prövande i sina instrument för dansmusiken, serveringsdamer stod färdiga att ställa fram mat, kaffe och läskedrycker, och stora starka ordningsvakter var beredda att avstyra alla tecken till bråk. Ölet fanns fortfarande kvar men serverades med måtta.

C A Freckman satsade från början på god ordning i sommarlust, trivsamt familjeliv och fin underhållning. Söndagsmorgarna började med taffelmusik och morgonmåltid för 35 öre portionen, under hela dagen serverades läskedrycker, kaffe och mat, på kvällen spelades det till dans, arbetarsångföreningen hade program med bland annat August Södermans Bröllopsmarsch, Ole Bulls Säterjäntans söndag och Björneborgarnas marsch, Alfred Hedin, maskinist vid stadens elektricitetsverk, underhöll med sång och historieberättande, fyrverkerier och bengaliska eldar gav ytterligare fest åt platsen. Folk strömmade till i mängder, och Freckman fick annonsera efter fler ordentliga serveringsflickor och hålla öppet hela dagen. Utskänkningen av öl slopades helt, och i stället serverades ”Hallands Bryggeris hälsosamma läskedrycker från iskällare”. Som en stor nyhet såldes vaniljglass i våffelstrutar, en smaksensation för de flesta besökare.

Vintern 1903 byggdes en stor täckt danssalong med norra Eruropas finaste dansgolv av teakträ. Många halmstadbor har sedan dess svängt runt på golvet och känt dess sammetssläta yta under skosulorna. I över 30 år användes dansbanan fram till 1936, då nuvarande byggnad (folkparkenhuset) kom till. Inne i danssalongen inreddes en teaterscen för varietéer och revyer. För att hålla oroliga element utanför, inhägnades hela området. vilket också gjorde det lättare att ta upp inträde.

Båten Duvan fraktar passagerare mellan staden och Sommarlust. Foto från 1902.

Arbetarrörelsen marscherar på Sommarlust 1908

Några år efter starten inledde C A Freckman ett samarbete med arbetarrörelsen. År 1899 hade Byggnadsföreningen Folkets Hus bildats med transportarbetaren August Forsberg och smeden S F Berggren i ledningen, och den 21 december 1902 hade föreningen invigt sitt Folkets Hus. I Sommarlust skulle nu arbetarna ha sin sommarvistelse och hälften av inkomsterna under denna årstid tillfalla Folkets Husföreningen. Styrelsen för Folkets Hus tog ansvaret för ordningen och utsåg medlemmar i arbetarrörelsen som vakter; flera av dem utrustade med polismans befogenhet. Man förutsatte också, att varje ordentlig arbetare verkade för att ingen skugga föll på organisationen.

Den 1 maj 1903 var det stor invigningsfest i Sommarlust med föredrag av red P Axelsson från Landskrona och sång av Hantverksföreningens manskör. Folkvandringen längs Furuvägen var stor, och roddbåten över Nissaån gick i skytteltrafik. Besökarna betalade 15 öre i inträde och barnen gick in fritt. De dansanta kunde sväva runt på den öppna banan helt gratis medan de som ville pröva den nya inbyggda salongen fick kosta på sig 5 öre dansen. Hur populär denna blev visades midsommarafton, då inte mindre än 3 000 dansbiljetter såldes. Arbetarkommunens demonstrationståg hade sedan 1897 haft flera olika slutmåI, men 1904 tågade man till Sommarlust, som därefter i fortsättningen skulle bli mötesplatsen första maj. Där talade nu denna dag stuveriförmannen John Svensson från Halmstad om 8 timmars arbetsdag och den allmänna rösträtten.

C A Freckman kom varje år med nyheter, som överraskade besökarna. En sommarteater öppnades för pantomimer och annan underhållning, fontäner installerades och vattnet spelade samtidigt som musikkåren gav eftermiddagskonsert. Det fanns krocketspeI, kägelbanor, gungor och skjutbana för besökarnas förnöjelse.

Spelmanstävling på Sommarlust 1912

Freckman engagerade riksbekanta underhållare, som läste monologer och sjöng kupletter, berättade bygdehistorier och deklamerade. Han lät Halmstads Gymnastik- och Atletklubb Svea uppträda med brottning, kraftprov och gymnastik samt tog hit agitatorn och folktalaren Kata Dalström för ett socialistiskt föredrag. Senare under åren blev det folkdansare, skyttefester och tillställningar av alla de slag och med många kända artister.

Den nya restaurangen byggd 1908.

Ett av de större byggnadsföretagen gjorde Freckman 1908, då en ny restaurang uppfördes. Den var ritad av arkitekten Einar Larsson och byggdes i smäcker stil med verandor runt omkring. I övre våningen inreddes en fotoateljé för Valborg Freckman, som utbildats till fotograf och är mästare till de många bilder, som finns från Sommarlust.

Huvudvåningen innehöll flera matsalar för öppna och slutna sällskap samt rök- och kaférum. Invigningen av restaurangen var en stor händelse. Till denna var Snöstorps kommunalnämnd bjudna, samt representanter för ordningsmakten, pressen med flera. Det bjöds på en förnämlig supé, och underhållningsmusik av en sextett. Många tal hölls för Freckman och Sommarlust och en angenäm samvaro följde under kvällen.

I Halmstad hade idrottsrörelsen vid denna tid börjat växa. Någon idrottsplats fanns inte, utan såväl fotbollen som friidrotten fick hålla till på primitiva arenor. Då uppträdde Freckman som räddare. Han var en stor vän av idrotten, som han ansåg vara till stor gagn för ungdomens fostran, och erbjöd sig att på egen bekostnad anlägga en idrottsplats i Sommarlust.

Stavhopp på Sommarlusts idrottsplats

C A Freckman bodde med maka och fem barn, 3 flickor och 2 pojkar, i Sommarlust. Bostaden brann ner 1906 men ersattes 1908 med en villa, som ännu finns kvar på området. Jämsides med driften av nöjesplatsen var Freckman anställd vid Fotogenaktiebolaget intill 1914.

Den 1 maj detta år förverkligade Freckman sin sista plan att göra Sommarlust till en Folkets Park. Han bestämde, att området skulle vara fritt tillgängligt alla dagar för besökare. Människor skulle kunna komma och gå i parken som de ville, familjer kunna ta med matkorg och tillbringa hela dagen i det gröna. Endast till danssalongen och vid tillfällen, då någon förening hyrt Sommarlust eller idrottstävling pågick, skulle avgift betalas.

C A Freckman fick blott några år efter pensioneringen ägna sig helt åt sitt verk. Han avled den 21 oktober 1917. År 1927 köpte Föreningen Folkets Park u p a i Halmstad nöjesplatsen Sommarlust i Furet av direktör C A Freckmans arvingar.

I Halmstad var filmen stum fram till den 29 januari 1930, då Röda Kvarn svarade för ljudfilmspremiären. Men det innebar inte att det var tyst i salongen. Från början var det först stoj och glam från publiken blandat med susningar av förtjusning och skrik av förskräckelse, allt efter vad som visades på duken.

I Läroverkets Högtidssal visades den första rörliga filmen i Halmstad. Det skedde i februari 1898, ungefär ett år efter att filmen kommit till Sverige. Under de kommande åren tillgodosågs halmstadbornas behov av att se film genom ambulerande sällskap.

Snart gick utvecklingen vidare: 1901 visades den första ljudillustrerade filmen, med hjälp av en ”grafofon”. Senare samma år ackompanjerades en film av levande musik för första gången, Spelade gjorde musikdirektören James Gerlach.

1905 invigdes stadens första permanenta salong i det så kallade Baertlingska huset i hörnet av Köpmangatan och Brogatan. Denna enkla källarlokal fick det stiliga namnet Halmstads Biograph-Teater.

Baertlingska huset men ingången till Halmstads Biograph-Teater.

Annons för Bioramateatern som öppnade 1907 på Köpmansgatan.

De kommande åren hårdnade konkurrensen. De kringresande sällskapen fortsatte komma samtidigt som flera fasta salonger tillkom. Det första nationella bolaget, AB Svenska Biografteater (senare Svenska Bio), etablerade sig i Halmstad 1907, då man lät uppföra Biorama-Teatern.

Allehanda former av filmer visades, men de föll inte alla på läppen. Bland dem som irriterade, oroade och ondgjorde sig var skolledningen i Halmstad. Överhetens uppfattning var att biografeländet äventyrade skolbarnens hälsa, att deras pengar slösades bort och att tiggeri var en given följd.

Moralisk panik eller ej; att öppna biograf sågs fortfarande som något attraktivt. Under de kommande åren skedde flera nyetableringar – och ska vi tillägga – flera nedläggningar.

Annons för Biografen Fotorama.

Men oron gav sig inte, varken nationellt eller lokalt. Statens Biografbyrå inrättades och filmcensur infördes 1911. Samtidigt agerade barnavårdsnämnden i Halmstad, nu genom att ge ut en skrift, ett varningsord mot skadliga biografbesök. En genomgång av barnavårdsnämndens utredningar från denna tid visar dock inget samband mellan skälen till utredningarna och biografbesök.

Under de kommande åren fortsatte det som tidigare, biografer öppnade, biografer stängde. På något sätt verkade det finnas en självreglerande faktor – kanske efterfrågan! – som höll antalet fasta biografer till tre eller fyra.

Halmstads biografhistoria upphör absolut inte 1918. Men då tog en epok slut. Biografägaren August Sellergren, som varit aktiv i staden sedan 1907, tog sin Mats ur skolan. Han hade fått nog av konflikter med stadens styrande och valde att flytta sin verksamhet till annan ort.

Filmen var stum men salongen full av ljud

Efter Gerlach kom en lång rad personer att jobba som biografmusiker. Mest kittlande är historien om ”de musikaliska underbarnen, de cosmopolitiske tvillingarna, världens yngsta och bästa artister Scandio och Oreste Tognarelli (Violin- och Mandolin-Virtuoser).” Så presenterades de när de skulle hålla konsert i Folkets Hus i april 1904. Åtta år senare återkom de, nu under namnet ”Brothers Tognarelly”, för att spela på Tivoli-Restauranten i samband med Halmstadutställningen. När kontraktet var avspelat fortsatte bröderna till Stora Biografteatern/Storan för att spela till film.

Scandio och Oreste Tognarelli håller konsert 1904.

Från att ha varit en musikalisk sensation blev bröderna en del av vardagen i Halmstad. De var ett färgrikt par. Födda i USA var de erfarna turnémusiker som spelat till exempel i New York, London och Paris. Utöver musiken var snabba bilar och flygning deras passioner. Till Halmstad släpade de från Köpenhamn ett halvbyggt flygplan som skulle premiärflyga på Östra Stranden 1912. Men motor och pengar saknades, så planet lyfte aldrig, åtminstone inte i Halmstad.

Tiden i Halmstad slutade med ett minidrama 1914. Inledningen var en konsert med musikdirektör Grundström och två amatörmusiker. Scandio sågade konserten i en insändare, varpå han dagen efter fick starkt mothugg. Signaturen ”O.H.” anklagade honom för att vara dilettant och avslutade sin text på följande sätt: ”Gör mindre väsen såväl i tidningspressen som på er fiol.” Efter det att biografägare Sellergren dagen efter kommit till Scandios försvar och Scandio själv svarat försvann bröderna från Halmstad.

Insändare i Hallandsposten 8 januari 1914

Antagligen flyttade bröderna till Köpenhamn, där Scandio blev en framgångsrik orkesterledare i gränsen mellan schlager och jazz. Han dog i Köpenhamn 1961. Vad Oreste kom att ägna sig åt är okänt; det enda spår som finns är att han 1933 vann en nordisk tävling om bästa valsmelodi!

Målning av Fredrik Mårtenson avfotograferad av Sven Johansson.

År 1858 startade Fredrik Mårtensson från Ljungby gästgiveri- och hotellrörelse vid Storgatan strax innanför Norre Port. Han har storslagna planer för Storgatan 52 och börjar direkt med en större ombyggnad. En kägelbana öppnade i en byggnad längs med Norre Katts Gränd. I hörnet av Storgatan och Norre Katts Gränd invigdes 1863 en festivitetssal som användes till både konserter och teaterföreställningar. Det var under många år Halmstads enda lokal för musik och teater. 

År 1920 öppnade biografen Palladium i teatersalongen. De första åren ligger entrén mot parken och besökarna går in via en inbyggd förbindelse över Norre Katts gränd. Men långt tidigare visades stumfilm i teatersalongen och 1901 blev det en stor händelse när filmen ”En juldröm” visade och för första gången i Halmstad blev publiken underhållen av en biografpianist.

Från början driver Mårtenson också en större och en mindre sommarrestaurang som ligger i parken. Det är välbesökta ställen och de första åren är det hektiskt för personalen för all mat hämtas från hotellet. Så småningom hyr hotellet bara den större restaurangen, som kallas övre Tivoli och ligger på en mindre kulle där bastionen är i dag. Den har då fått eget tillagningskök, rustats upp med snickarglädje och blivit ett av Halmstads mest populära ställen.

I mitten av 1900-talet drivs Mårtenson av Franz och Greta Gruber. Hon är från början städerska och han hotelldirektör. När tycke uppstår skiljer han sig från sin fru och gifter sig med Greta, som får en helt annan position. Att hon nu flyttar in i direktörsvåningen har vissa gamla kollegor svårt att ta. Men där blir hon kvar.

Målning av Greta Gruber avfotograferad av Sven Johansson.

Tanten på taket

Översta våningen på Hotell Mårtenson var från 1935 bostad till hotelldirektören Franz Gruber med hans fru Greta. När Franz Gruber dog fick Greta bo kvar på takvåningen resten av sin livstid där hon blev serverad mat varje dag. Greta Gruber levde fortfarande på 1990-talet när Johan Rosenlind arbetade på Mårtenson. När Johan senare skrev berättelsen som TV-serien ”Vår tid är nu” bygger på blev Greta Gruber förebild till ”Tanten på taket” i TV-serien. På Mårtenson finns också en bar som heter Gretas Tak, givetvis ligger den på takvåningen.

Källor:
Sven Aremar. Tidsbilder, Halmstadborna och livet på den vita duken
Staffan Albinsson. Symfonier i Halmstad 1896-2025
GHÅ 1988; Kvarteret som blev Mårtenson
GHÅ 1930: Norre Katts Park

Dansrestaurang på Storgatan 38

1958 utlyser ägarna till restaurangen en tävling. Ämnet är mycket enkelt – vad ska den heta? Av ca 250 inskickade bidrag så vann Erik G Dahlman, Norra vägen 9B, och hans förslag ”Norre Kavaljeren”. Han hade även skickat in förslaget Kavaljeren, men juryn ansåg att ”Norre” var en alltför väsentlig del för att kunna lämna därhän. På andra plats kom förslaget ”Twistens källare” då huset gick under namnet Twistens hus. Bronspengen gick till ”Mäster Mats” – ett förslag som kommit in från hela åtta personer. Dahlman erhöll en blomsterkvast samt 200 kronor kontant för vinsten.

Ovanför ingången till Norre Kavaljeren fanns Don Quijote till häst, statyn är gjord av Valter Bengtsson och kom på plats 1959. Foto Sven Johansson

Foto Sven Johansson

En intressant del av restaurangen var känslan för detaljer och i synnerhet konsten. Ut mot gatan monterades fyra fönster designade av glaskonstnären Erik Höglund, till vardags hemmahörande vid Boda glasbruk.
Dessa fönster finns idag inte kvar att beskåda på Storgatan 38, de har blivit offentlig utsmyckning på Köpmansgatan och Storgatan.

Under 1980-talets första hälft var nöjeslivet till stor del förknippat med Tylösand. Innerstadens krogar låg öde, tills idéen med husband kläcktes. Norre kavaljeren blev först med att engagera några av dåtidens kändaste musiker i Sverige – Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom, Janne Bark och Nisse Nordin, mer kända under namnet The Husbands. En kväll 1986 äntrade de scenen på Norre kavaljeren och förändrade Halmstads nöjesliv över snart sagt en natt. Inte långt därefter hade varje krog värd namnet ett husband och ofta bestod dessa av etablerade musiker från runt om i Sverige. Innerstan blev ett enda dansgolv som man fick kryssa sig fram igenom.

”Det roligaste var nog när alla krögarna från Tylösand överlägset dunkade oss i ryggen och önskade lycka till. För det kunde vi verkligen behöva, vi som var så dumma att vi trodde att folk skulle hänga inne i stan om sommarkvällarna…”
Niklas Strömstedt

”På 80-talet var Kavven det bästa stället om man ville hitta en fru som heter Åsa.”
Per Gessle

Foto från Bilstationen.

Byggnaden har tjänstgjort inom en rad områden. Fastigheten som den står idag byggdes på 1660-talet efter att den tidigare byggnaden skadats i branden 1619. Hyresgästen som fanns innan restaurangen tog över lokalen var Spritbolaget. Innan dess har lokalen använts som stadskällare, rådhus, skola, gästgiveri och patricierhem. 

Klammerdammsgatan 5

År 1926 skedde en genomgripande förändring av reglerna för pilsnerserveringen i Halmstad. För att få kontroll över utskänkningen och ordna denna på ett från ordnings- och nykterhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt beslöt stadsfullmäktige 1926 att bilda Halmstads Folkrestauranger AB. Två nyinredda restauranger startades, dessa fick namnen Makrillen och Halmkärven.

Klammerdammsvägen 5, till höger i bilden är fastigheten med Joh. A. Svenssons boktryckeri. I denna lokal öppnade Halmkärven 1926. Fotograf Orla Book, foto från Bilstationen.

Foto Reidar Holmen, Hallandsposten

På Halmkärven blev gästerna serverade enkel och närande kost till en låg kostnad. Till en början var det en restaurang utan egentliga vinstintressen men verksamheten gick bra och för överskottet köpte VD:n Wedel Bengtsson in målningar med fartygsmotiv som prydde väggarna. Det blev både en ölhall och en marin konsthall.

Ovanför trappan till entrén hängde då, och den finns där än idag, kärven som av väder och vind genom åren har ärgat till ett vackert blågrönt konstverk. En gång i tiden var det konstnären Walter Bengtsson om skapade denna symbol som ingen kunde missa.

Halmkärve av Valter Bengtsson

Nizzan Jazz Band var en jazzgrupp bildad 1976, sedan musikerna under flera år uppträtt som ”The Third Eagle Band”. Man spelade jazz på Halmkärven och folk verkade trivas för det var fullt vid varje spelning. I början av 1980-talet var Marie Fredriksson solist i bandet. En mängd tillfälliga jazzsolister, däribland Monica Zetterlund, har uppträtt med bandet.

Marie Fredriksson med Nizzan Jazz Band

Minnesbild från Halmkärven av Tore Christiansson.

Strax efter sju kommer vi in på Kärven, där ser jag alla de kända ansiktena som nickar mot en. Där sitter Brodd och strax jämte Kjelle Grönkål och där sitter Svärd. Rätt mycket folk så här en fredagskväll, men vi får ett eget bord och slår oss ner. Tittar mig omkring och ser att Olga, Britta och Berta håller i serveringen.

Kollar lite på den fina konsten som hänger på väggarna och plötsligt hör jag en bekant röst som säger ”vad vill ni ha pojkar?” Det är Berta, som också är min granne. Grabbarna skall ha varsin mellanöl, men jag kör, så för mig blir det en kanna kaffe och en köttbullssmörgås. Strax efter kommer Berta med min bricka laddad med kaffekanna, kopp, socker och grädde och sist men inte minst: köttbullsmackan. Jag hugger in på första biten och mums, det är så här en köttbullsmacka skall smaka. Här är också stämningen jag längtat efter: alla glada välbekanta röster, doften av mat som blandas med lukten av öl, Greve Hamilton och Prince.

Under 1800-talets andra hälft blev salta bad en fluga bland sociteten och där sociteten samlas, där samlas även så kallat vanligt folk. Tylösand blev en riksbekant angelägenhet.

Den självklara mittpunkten i Tylösand idag är Hotel Tylösand som ägs av profilerna Per Gessle och Björn Nordstrand. De tog i början av 1990-talet över ett hotell som hade sett bättre dagar.

Allting startar med en restaurang 1915, några år senare fanns även ett tillhörande hotell med 47 rum. Verksamheten växte vidare till en imponerande funkisbyggnad anpassad till den tidens krav på hög standard.

Tylösandsbaletten 1946. Fotograf Stig Hartman.

I sinom tid förärades prins Bertil en villa i Tylösand och därmed var genomslaget fullbordat.
Till glansen kring Tyludden måste även Halmstads Golfklubb, i folkmun Tylösands golfklubb, adderas. Banorna räknas som några av de absolut förnämsta i landet.

Foto från Bilstationen.

Finns det ett stort hotell på en plats, en livs levande prins på armlängds avstånd och en allteftersom fungerande lokaltrafik, som ersatte färjan från centrum, så växer konkurrerande, eller för all del kompletterande restauranger och nattklubbar upp. Dessa når sin absoluta peak under 70- och 80-talen. Carlsberg blir ett populärt ställe när trenden med discjockey slår igenom på riktigt. Sen följer Seaside, Charlie No och Carlos och i Tylösand skapas i mitten av 80-talet ett vibrerande nöjescentrum. Under några somrar är det hart när omöjligt att ta sig mellan Charlie No, senare Butler och numera Punch, och hotellet med sina diskotek Beach Club och Natti Natti. 

Men så genom ett trollslag så förflyttas nöjeslivet in till Halmstads centrum igen. Coverbandet Husbands och andra liknande band förändrar nöjeslivet och Tylösand blir åter som en sovstad. Men bara några år senare tar alltså nya ägare över hotellet och får återigen upp intresset för Tylösand. Idag trängs mängder av folk på sommarens After Beach på Solgården där blandas soldyrkare med semesterfirare som med jämna mellanrum vill kasta sig i de blå vågorna. Konferensdeltagare delar utsikt med restaurangbesökare. 

Det som hundra år tidigare räckte med salta stänk ifrån Västerhavet har idag blivit en lyxig anläggning där paradkostymen består av vit badrock, gurkmask och badtofflor. Fortfarande med samma underliggande mål dock – att hålla sig ung.

När friluftsbad blev populärt under 1900-talets första decennier sökte sig fler och fler från framför allt Halmstads östra stadsdelar till Östra stranden. 1909 invigdes ett kallbadhus och under 1910- och 20-talet började badstugor och sommarvillor att uppföras. Så småningom etablerades även restaurang- och pensionatverksamhet i anslutning till stranden.

Kallbadhuset Saltsjöbaden på Östra stranden

Under 1930-talet, då turism och semester hade börjat omfatta alla samhällsklasser, ökade Östra strandens popularitet explosionsartat, inte minst till följd av det så kallade Badtåget från Nässjö, som sommartid växlades in på ett industrispår och stannade ett hundratal meter från stranden. Östra stranden kom efter hand att bli ”Smålands riviera”.

Bild från Konsumbaren 1941. Fotograf Stig Hartman.

Sommaren 1939 öppnades Konsumbaren, en då högmodern restauranganläggning i två våningar och tidstypisk funkisstil. Den var länge Östra strandens mittpunkt, belägen vid den under badsäsongen livligt trafikerade korsningen Västervallvägen-Badvägen.

Under 1950-talet fick Konsumbaren konkurrens som samlingspunkt av Timmerstugan, den gamla ryggåsstugan med sin omtyckta jukebox, kring vilken spontandans uppstod. Senare utökades verksamheten till en hel anläggning med danssalong, kafé, kiosk och minigolf.

Vid samma tid blev Östra stranden den motorburna ungdomens (”raggarnas”) hemvist. Den långa Badvägen utmed stranden var det perfekta stråket att glida fram längs med raggarbilar på varma sommarkvällar, till tonerna av rockidoler från USA. Närliggande campingplatser gjorde i flera decennier Östra stranden till ett raggartillhåll, särskilt under midsommaren.

För de yngre var minigolfbanor som Japan och Palmqvist, med flipperspel och spelautomater, ett av de främsta nöjena. I början av 1980-talet utökades attraktionerna på Östra stranden med en vattenrutschbana vid Timmerstugan.

Six Pistols på Östra stranden. Fotograf Reidar Holmen Hallandsposten.

Sommaren 1977 hamnade Östra stranden mitt i världsrockscenens rampljus när det engelska punkbandet Sex Pistols den 15 juli inledde sin Sverigeturné med en spelning på Discoteque Stranden i övervåningen på den gamla Konsumbaren.

I dag är flera av de ”klassiska” träffpunkterna på Östra stranden avvecklade. Området har mist en del av sin forna roll som nöjesplats i Halmstad, även om det fortfarande har stor betydelse för bad- och semesterlivet.

Köpmansgatan 14

Det hus där Källaren Laxen låg har ritats av stadsarkitekten Knut Beckeman och byggdes 1885. Huset har jämförts med en gräddbakelse på grund av sin magnifika fasad och det byggdes för konsul Anton Wilhelm Angel (1839-1909).

Han drev flera företag, bland annat handelsföretaget A W Angel som handlade med järnvaror. Samtidigt var Angel politiker och satt en tid även i riksdagen.

Anton Angel

Angelska huset vid Köpmansgatan 14

1912 hyrde Brännvinsbolaget det Angelska huset vid Köpmansgatan 14. Ägaren åtog sig att bekosta ombyggnad efter förslag av arkitekt Knut Beckeman med kroglokal på nedre botten och en snygg och rymlig andra klass matservering med kafé en trappa upp.

Till föreståndare antogs källarmästare A Lagerstedt, Veinge, med en kontant årslön av 3 000 kr och fri bostad i husets tredje våning. Restaurangen öppnades utställningsåret 1912 och fick senare namnet Värdshuset Laxen.

År 1927 förändrades Laxens lokaler och verksamhet. På tredje våningen inreddes fest- och klubblokaler för enskilda och sammankomster, andra våningen blev första klass restaurang och nedre botten ett näringsställe med servering i enklare former och med lägre priser.

Den ombyggda restaurangen var under mer än trettio år ett uppskattat näiringsställe för halmstadborna – inte minst för Halmstadgruppen och dess ledare maskiningenjör Egon Östlund.

Huset kallades i folkmun Angelska palatset. Motboken avskaffades 1955 och därefter tog det tre år innan värdshuset Laxen fick stängas.

När källarmästare Torsten Senje försökte få gästerna i tredjeklass restaurangen att dricka vin fick han frågan ”Vilket är starkast, det röda eller det vita?”

Trapphuset i Källaren Laxen

Det finns en bevarad receptbok skriven av Elsa Paulsson som arbetade på Restaurang Laxen. Enligt kokboken så sparades det inte på något: smör och ägg i massor, tryffel och gåslever, sjötunga och vittling, oxfilé och kalvkött, champagne och madeira, ål, morkullor och fasan.
Några exempel på recept ur boken:

• Stekt tjäder a la Tervlienne: Späckad tjäder marinerad i 2 dagar med lök, morötter, purjo, lagerbärsblad, timjan, persilja, nejlikor, peppar och rödvin, stekes i smör ångkokas mör med kryddor.

• Äkta sköldpaddsoppa: En mycket stark bulljong, madeira i soppan, skall vara alldeles klar och stark, konserverad sköldpadda uppvärmes, litet vitt vin slås på den, sköldpaddsköttet skäres i tärningar och ilägges vid serveringen.

• Falsk sköldpaddsoppa: Ett kokt kalvhuvud skäres i stora tärningar, fiskfricadeller och små fricadeller av höns eller kalvkött och syltlökar, spadet av kalvköttet får koka in till tredjedelen, redes med smör och mjöl, vinsmak, köttet värmes i såsen serveras i karott med äggklyftor och citronskivor och små smördegspastejer eller i brist därpå små smörstekta brödskivor.

• Blodkorv: 2 liter grisblod noga 1 liter mjölk, salt, socker, malen kryddpeppar efter smak.
  Hackad lök brynes lätt i flott, isterflott skäres i tärningar.
  Groft rågmjöl iröres till lagom smet, får stå i 2 timmar att svälla, vattnet ska vara på kokpungten och salt i vattnet.

Källor:
Sven Aremar. ”Från husbehovsbränning till systembolag.” Ur Tidsbilder.
GHÅ 2020: Ilse Holm. Elsa Paulsson och Värdshuset Laxen i Halmstad.

På 1960-talet, men framförallt 70-talet så förändras danspalatsen. Fenomenet ”discjockey” eller DJ dyker upp och sveper undan dansbanden. Ut åker orkestrarna med fantastiska scenkostymer och in kommer en ensam person med endast två skivspelare, ett par läskbackar med vinylskivor och en mikrofon. Dansrestaurangerna döper snabbt om sig till diskotek, eller discoteque som de allra flesta väljer att stava det och den stora dansbandsdöden är ett faktum.

De första diskoteken i Halmstad city enligt annonssidorna i Hallandsposten.

I slutet på 1960-talet dök det upp många mindre popklubbar i Halmstad och det annonserades inte alltid i Hallandsposten så denna sammanställning kan sakna vissa klubbar. Dessutom var gränsen mellan popklubb och diskotek flytande. Här finns de ställen med som annonserade i HP fram till 1970 att de var diskotek. Ett par av de tidiga ställen som inte annonserade i Hallandsposten som tillhörde gränslandet mellan popklubb och diskotek var Pop Eye som låg på söder och Shake In i Folkparken.

New Gate Club

öppnade i oktober 1966 och annonserad att de var ett discoteque. De låg på Norra vägen 53. Fastigheten låg  norr om Örjansskolan där norra infarten går idag.

Grand Hotel

Grand ville också satsa på diskotek, de startade Rrracing club i mars 1967 Men det blev en kortvarigt, det finns endast annonser i HP under mars 1967. Men man återkom i oktober 1967 då öppnades diskoteket Don Quijote och i början på 1968 öppnade diskoteket Chez ”L”.

Club Tarantel

Detta discoteque öppnade i januari 1968 på Storgatan 40. Det föregicks av att man i december 1967 annonserade att diskoteksdans anordnades på Stallet men namnet ändrades strax till Club Tarantel. På dagtid var det restaurang Högvakten som höll till i lokalen men på kvällen möblerade man om och det blev i stället diskotek.

Diskotek Krokodil

De öppnade i mars 1969 på Mårtensson. Diskoteket låg i övre salongen på Adam och Eva som övriga kvällar har levande musik men på fredagskvällarna blev det diskotek.

Discoteque Kirsten Munck

Öppnade i november 1969 på Storgatan 28.

Folkparkens skoldans

På Folkparken blev det för första gången diskoteksdans på nyårsdagen 1970. Därmed kan man väl säga att diskoteksdansen var väl etablerade i Halmstad och på 1970-talet växer antalet nya diskotek snabbt.