Personporträtt

1934 var ett turbulent åt för Wallbergs; företagets ledare Olof Wallberg avled under oklara omständigheter och systern Ingrid Wallberg (1890–1965) tog över ansvaret.

Ingrid hade företaget i blodet, hon var barnbarnsbarn till grundaren Isak Reinhold Wallberg.

Men i ungdomen valde hon bort familjeföretaget till förmån för utbildning till och karriär som arkitekt.

I Halmstad var hon som mest aktiv på 1950-talet, då radhusen på Gymnasiegatan, Idrottsvägen och Olympiavägen uppfördes efter hennes ritningar.

Hon karakteriserades som en viljestark, dominerande och skicklig företagsledare. Tydlighet saknades inte heller. Rubriken ovan är hämtad från ett citat som sägs komma från Ingrid och som i sin helhet lyder: ”en duktig arbetare är svår att skaffa, men en mästare kan man bara annonsera efter”. Till detta kan läggas att hon måste ha haft en mycket stor arbetskapacitet. Under 30 år klarade hon av att leda detta stora bolag, samtidigt som hon att fortsatte att arbeta som arkitekt.

Vid 35 års ålder – år 1786 – förklarades Christina Charlotta Richardy , oftast kallad Mamsell Richardy, som myndig. Med det fick hon, om än med vissa begränsningar råda själv över sin egendom och sin ekonomi.

Driftig var hon. Först gav hon sig på laxrökning, men ganska snart fastnade hon för att arbeta som förläggare av textilmanufaktur. Mycket av tillverkningen skedde i de sydhalländska hemmen, där allmogen var van vid att tillverka ull till vadmalstyger. Hon fick också rätt att starta en klädesfabrik på hennes gård Tolarp i Snöstorp.

Armén var en stor kund, inte minst då hon levererade stövletter i filt och stövlar av läder.

Hennes egenskaper uppskattades även utanför Halmstad. Hon blev 1800 den första kvinnliga ledamoten av Patriotiska Sällskapet, grundat 1766 för att främja svenskt jordbruk och svensk industri.

Revolvermannen var disponenten Martin Martens som 1898 låg bakom bildandet av Johansfors Bryggeri/Hallands Bryggeri. Verksamheten flyttade nästan omedelbart in till Halmstad, till Appeltofftska bryggeriets gamla lokaler på nuvarande Hospitalsgatan. Verksamheten bytte snart namn till Hallands Vinfabrik.

1915 köpte Martens Lilla Haga som låg längst i söder på Slottsjorden. Där planterade han vinbärsbuskar för att få råvaror till vintillverkningen. Troligen bedrevs även vintillverkning på platsen.

Martens var en välkänd person i Halmstad, inte minst för sin processlystnad och sina återkommande konflikter med sina arbetare. Till det kan läggas att han var inblandad i slagsmål och även upprepade gånger för olovlig ölförsäljning.

Låt oss återvända till rubriken: den berättar en del om Martens, men också om att den tidens journalistik var fjärran från dagens. Den kan sägas vara mustigare, men också innehålla ett överseende som knappast skulle komma till uttryck idag.

Reportaget fortsätter: ”Så här gjorde jag, sade hr M. och förde mynningen av den sexpipiga mot vårt [dvs reporterns] klappande hjärta.” Efter ytterligare information om arbetarens uppträdande sade Martens: ”Men Johansson var ursinnig och gick på. Då satte jag ett skott rakt i synen på´n.” Och Johansson hade tydligen träffats i huvudet, men sårats lindrigt: vapnet var en skendödsrevolver, en typ av tyskt självförsvarsvapen som syftade till att tillfälligt neutralisera, inte varaktigt skada.

Få personer under 1800-talet gjorde ett sådant avtryck i Halmstad som Josef Lagergren. Han var född på en mindre gård i Reftele socken och fick på grund av familjens fattigdom mycket tidigt bidra till dess försörjning. Någon skola fick han aldrig gå i men hade lätt för att lära och han hade en naturlig musikbegåvning.

Blott 14 år gammal flyttade han 1834 till Växjö med ambitionen att bli musikelev på garnisonen. Två år senare blev han antagen med klarinett som instrument. Lönen var inte stor och Lagergren såg till att lära sig flera sysslor som gitarrlärare, gymnastikinstruktör, simlärare och barberare.

År 1841 träffade Josef Lagergren i rollen som barberare två Halmstadbor på besök i staden. De imponerades av hans mångsidiga energi och rekryterade honom som gymnastik- och siminstruktör till Halmstad. Undervisningen ägde rum vid en brygga i Nissan nedanför Hotell Mårtensson.

Inom idrotten var Josef Lagergren pionjär i Halmstads Skarpskyttekår och Halmstads läroverks gymnastikförening. 1886 var han med och bildade Hallands museiförening och öppnade lokalhistoriska utställningar i Norre Port.

Under senare delen av sitt liv bodde han med sin familj i en villa några hundra meter söder om Halmstads kyrka.

Efter flytten till Halmstad byggde han fastigheten på Storgatan 6 där det fanns plats både för hans bostad och för läkarmottagningen. Fastigheten fanns kvar till 1953 då den blev helt utbränd av en explosionsartad brand.
Genom åren har fastigheten haft namnen Tollska fastigheten, Augustinska huset och Hotell Gillet.

En av Johan Westbergs viktigaste insatser var att genomföra en allmän skyddskoppsympning i länet, ett arbete som belönades med vaccinationsmedaljen i guld. Han var också en tidig förespråkare för havsbad, som vid denna tid var en ny och växande företeelse.

År 1891 blev Storgatan 6 hem för doktor Ernst Augustinson och hans hustru Maria Leijonancker.

Här öppnade Ernst sin läkarmottagning, som han drev fram till sin död 1925.

Läkargärningen omfattade mer än den egna mottagningen. Han tjänstgjorde som lasarettsläkare och regementsläkare, var bruksläkare vid Oskarströms bruk samt läkare vid kurorten Nissabo och Statens västkustsanatorium.

Maria Leijonancker var dotter till landshövdingen i Halland och kom från en familj med stark samhällsförankring. Tillsammans präglade hon och Ernst huset med ett stort kyrkligt engagemang. Ernst var kyrkvärd och ledamot av kyrkorådet, medan Marias starka religiösa tro också satte sin prägel på hemmet.

Det är med stolthet Gustav Håkansson ser ut över torget i Halmstad. Han har all anledning att vara nöjd. Håkanssons konditori har vuxit till ett av stadens största och mest välbesökta konditorier. Fem serveringsrum, en stor butik, bageri och lager – allt ryms i den stora fastigheten vid Kyrkogatan. På gården finns dessutom brygghuset med den stora kopparkannan, där all tvätt kokas. Sommartid kan gästerna slå sig ner på uteserveringen vid torget.

Men vägen dit har varit lång. Och den har gått ända över Atlanten.

Gustav är född i Skåne. Hans far var godsförvaltare, och redan som ung fick Gustav hjälpa till med jordbruk och boskap. Men det var inte lantbruket som lockade honom. Han ville bli konditor.

Som artonåring lämnade han hembygden och begav sig till Stockholm. Där började han sin utbildning i konditoryrket – ett arbete som krävde både skickliga händer och sinne för det vackra.

Året därpå reste han till Amerika. I Chicago fick han arbete som försteman på ett konditori. Han lärde sig mycket och fick samtidigt se en helt annan konditorivärld än den svenska. Så småningom vågade han ta steget och startade en egen verksamhet. Till konditoriet hörde också en karamellfabrik. Efter sju år hade han lyckats tjäna ihop det kapital han behövde. Han sålde verksamheten i Chicago och återvände till Sverige. Nu kunde äntligen Gustav och Anna gifta sig och förverkliga sin gemensamma dröm. De öppnade ett konditori i Lund.

Men Gustav och Anna hade större planer. De sökte sig till en stad där de trodde att deras verksamhet skulle kunna växa. Blickarna föll på Halmstad – en stad som var på frammarsch och där det ännu saknades ett riktigt stort konditori. År 1886 öppnade Håkanssons konditori för första gången sina dörrar i Halmstad. Den första lokalen låg snett över torget. Konditoriet blev snabbt uppskattat och verksamheten växte.

Arbetsdagarna är långa. Redan klockan fem på morgonen börjar bakningen. Sedan fortsätter arbetet hela dagen, medan konditoriet håller öppet ända till klockan tio på kvällen. Gustav och Anna får avlösa varandra för att få verksamheten att fungera – och samtidigt ska de hinna med livet hemma tillsammans med sina fem barn.

Anton Angel kom i början av 1850-talet som ung till sin farbror Johan Otto Angels järn- och husgerådsaffär. När farbrodern avled 1858 fick den endast 19-årige Anton ansvaret för verksamheten.

Affärerna gick bra och Anton Angel var med och grundade eller finansierade flera företag som fick stor betydelse för Halland, bland annat: Halmstads Nya Verkstads AB, Skandinaviska Jutespinneri & Väveri AB i Oskarström, Nissaströms AB och järnvägen Skåne–Halland, som senare blev en del av dagens Västkustbana.

Förutom sitt företagande var Anton Angel riksdagsman 1882–1884, ledamot i Halmstads stadsfullmäktige och tysk vicekonsul.

När gjuteri på östra sidan av Nissan som Anton Angel var delägare i på 1880-talet fick elektricitet såg han till att det drogs en elektrisk ledning från fabriken över Nissan till Tivoliparken. Där installerades tre elektriska båglampor som belysning. Detta var den första offentliga elektriska belysningen i Halmstad.

År 1885 stod Anton Angels nya bostadshus på Köpmansgatan 14 färdigt. Huset ritades av stadsarkitekten Knut Beckeman.

Huset blev under många år efter Anton Angels död ett omtalat hus i staden. 1927 öppnade Källaren Laxen i huset. På bottenvåningen fans en enklare folkrestaurang. På andra våningen en finare restaurang och högst upp låg en festvåning.

Restaurangen blev känd som en konstnärskrog där medlemmar ur Halmstadgruppen samlades.

En bildad familj

Laura växte upp i en familj där utbildning hade stor betydelse. Hennes far, Carl Magnus Petri, var läroverksadjunkt. På den tiden hade flickor inte samma möjligheter till utbildning som pojkar. Laura kunde inte gå på det läroverk där hennes far undervisade. Hon fick därför ta studenten som privatist, vilket hon gjorde 1898.

Laura nöjde sig inte med studenten. Hon ville fortsätta lära sig och studerade vidare vid Lunds universitet. Så småningom lade hon fram sin doktorsavhandling.

Ämnet var Catherine Booth, kvinnan som tillsammans med sin make William Booth grundade Frälsningsarmén.

Ett nytt Halmstad

När Laura senare återvände till Halmstad hade mycket förändrats.
Det var nu 1920-tal. Samhället såg annorlunda ut än det hade gjort när hon som åttaårig flicka stod framför den röda affischen vid bagare Paulssons.
Även synen på Frälsningsarmén hade förändrats. Allt fler började se värdet av det arbete som rörelsen utförde för människor som hade det svårt.
Men Laura såg också att behoven fortfarande var stora.
Fattigdom och utsatthet hade inte försvunnit bara för att samhället hade blivit modernare.

Efter ett samtal med en olycklig kvinnan i Norre Katt beslutade sig Laura Petri för att starta ett pensionärshem där gamla skulle få leva ett tryggt och gott liv då krafterna började sina.
1948 bildade hon  ”Stiftelsen Hemmet Västersol” och blev själv ordförande.

Johan Philip Dillberg 1817 – 1872

Johan Philip Dillberg – eller JP, som vännerna kallar honom – är en av stadens ledande män.1863 blev han ordförande i stadsfullmäktige.

Det är mycket som numera ligger på stadens ansvar: vägar, vattenförsörjning, skolor, brandförsvar och fattigvård. JP ser med tillfredsställelse på utvecklingen. Halmstad går framåt.

Själv har han ägnat större delen av sitt liv åt handeln. Han flyttade från Skåne till Halmstad när han var 19 år, fick arbete som lärling och arbetade sig vidare som bokhållare och bodbetjänt. Så småningom sökte han burskap och kunde starta egen handel.

1850 var han med och bildade Hallands Ångbåtsbolag. Det blev början på en ny tid för Halmstad. Regelbunden ångbåtstrafik knöt samman staden med Göteborg, Köpenhamn och senare Lübeck.

Allt gick dock inte utan problem. Hjulångaren Kattegatt fick sin ångpanna havererad. Några år senare strandade samma fartyg utanför Falkenberg och blev vrak. Men motgångarna stoppade inte utvecklingen. Nya fartyg sattes i trafik och nu färdas post, varor och människor dagligen mellan Halmstad, Danmark och Tyskland. Hamnen har blivit en allt viktigare del av stadens liv och framtid.

Hilda Baertling föddes 1832. Tillsammans med Georg lät hon 1870 uppföra huset vid Brogatan 12. Där öppnade de Hotell Central med restaurang och krog. Det blev snart en betydande verksamhet i Halmstad, med många människor i rörelse och mycket som skulle skötas varje dag.

När Georg dog 1879 förändrades allt. Hilda blev änka, men hon lämnade inte verksamheten. Trots att hon inte kunde kalla sig källarmästare tog hon ansvar för familjens företag och såg till att allt fortsatte att fungera.

Krogen i hörnet

Krogen i hörnkällaren bedrev en annan sorts verksamhet än hotellets finare delar. Här samlades stadens arbetare. Öl och snaps hörde till, och det kunde ibland vara livligt.

Hotell Central hade tre restauranger.
Bodegan var den finare restaurangen dit borgare och affärsmän gick.
Biljarden var livligt frekventerad av hantverkare och arbetare samt bönder på marknadsdagarna.
Gökakrogen som låg i källaren och var en mörk ruffig lokal där enklare folket i Halmstad kunde få en sup och något enkelt att äta. Gökakrogen stängdes 1902.

Georg Baertling var en färgstark personlighet och 1899 beslöt han att kandidera till riksdagsvalet. Under valkampanjen bjöd han in till ett möte vid Gillestugan på Galgberget som lockade 2000 åhörare.

På valdagen såg han till att det delades ut valsedlar och flygblad till halmstadborna. Trots detta fick han endast tio röster i valet och Anders Lorentz Apelstam blev Halmstads riksdagskandidat.

Georg Baertling ansåg att de tio som röstat på honom i valet borde tackas så han kungjorde att alla som rösta på honom skulle bli bjudna på middag, den kvällen kom det över 100 personer till hotell Central.

Även om politiken var ett avslutat kapitel fortsatte Georg att engagera sig i olika samhällsfrågor. Vid sidan av  hotellverksamheten arrenderade familjen också en del jordbruksmark. Då Georg fick höra om bondetåget i Stockholm 1914 tog han därför på sig en lantmannakostym och åkte till huvudstaden för att delta i demonstrationen.